Octavia Butlers Parable of the Sower delar många av de karaktärsdrag som blivit utmärkande för den våg av postapokalyps- och dystopifiktion som svept det västerlänska kulturlandskapet det senaste decenniet: laglöshet, våld, utsatthet, sammanfattat i den långa, på samma gång hoppfulla och hopplösa, vandringen genom en farlig, döende värld mot drömmen om en trygg plats. Framtiden är redan här, den är bara inte jämt fördelad, sade William Gibson, och det som skiljer Butlers postapokalyptiska klassiker från många av såväl dess föregångare och efterföljare är skildringen av den postapokalyptiska verkligheten som högst ojämnt fördelad. Det USA Butler skildrar är härjat inte bara av klimatförändringar som lett till torka och svält, utan också ojämn resursfördelning samt en närapå total politisk handfallenhet som sakta men säkert överlåtit all makt åt stadigt växande makthungriga företag.
Större delen av landets befolkning lever på gatan, i gäng eller i total utsatthet. En minde del lever i så kallade ”gated communities” där maten är knapp, bostäderna trånga och tryggheten mer eller mindre illusorisk, men där dessa saker åtminstone finns i någon mån, eller som livegen arbetskraft i städer som kontrolleras av företag. Återstoden av befolkningen, ett fåtal, lever någonstans mellan vad i dag skulle betraktas som en bekväm medelklass-livsstil och ett påkostat överflöd.
Samtida populär postapokalypsfiktion handlar sällan om det gradvisa eller det nyanserade. Inte bara tenderar de att skildra det laglösa, våldsamma utanförskapet som universellt, utan också som den ofrånkomliga, självklara följden av avsaknaden av civilisationen – och som ett resultat av en mer eller mindre självständig, specifik, omstörtande händelse. Även fiktion som drar åt det mer dystopiska hållet, som Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, så är samhällets mest dystopiska drag – förtrycket av kvinnor – mer eller mindre uniformt och sker, om än smygande, genom en riktad underminering av kvinnors rättigheter och självständighet. Berättelsens dystopiska skildring utgår från ett dåtida status quo som om inte bra så åtminstone levbart som radikalt förändras till totalitärt förtryck – eller total laglöshet.
I Parable of the Sower är världen en brinnande ruin för vissa, medan levnadsvillkoren knappt förändrats alls för andra. Enskilda liv och kollektiv må raseras genom plötsliga händelser, men världen har inte förts till ruinens brant för den stora delen av befolkningen genom en omstörtande naturkatastrof eller en enda definitiv handling av politisk illvilja, utan genom långgående ojämlikhet och utstuderad handfallenhet; en trasig värld som i allra högsta grad är ett resultat och del av civilisationen, inte dess avsaknad.
För vita manliga och kvinnliga författare finns apokalypsen, katastrofen, på horisonten, men den är fortfarande på avstånd och genom deras fiktion formuleras den som en definitiv händelse vi fortfarande inväntar. På så vis fungerar fiktionen i sin tur som ett slags avskräckande spekulativt exempel. Parable of the Sower arbetar utifrån en annan logik och premiss: apokalypsen är redan här, bara inte jämnt fördelad. Därför är romanen inte heller i första hand inte formulerad som en mardrömslik framtidsvision vi bör försöka undvika, utan som en uppmaning – det här är vad som redan händer och som kommer att fortsätta hända. Vilket i sin tur mynnar ut i den fråga som hela Butlers författarskap cirkulerar kring på ett eller annat vis: Så hur går vi vidare härifrån?
Kommentarer av Anna Bark Persson