I inledningen till Kim Stanley Robinsons Red Mars (1992) anmärker den första människan på Mars att den röda planeten nu, när decennier passerat sedan mänskligheten börjar terraformera den, gått från att vara ett rött sken på himlavalvet, en främmande värld, ett vetenskapligt, observerbart fenomen till att bli en plats. I samband med bosättandet av den röda planeten blir den något reellt, en faktisk plats, snarare än främst en symbol eller berättelse. För mig personligen ligger Mars lockelse främst i det sistnämnda – jag är framförallt fascinerad av berättelser om Mars, för att inte tala om vårt solarsystem och rymden i stort, men jämförelsevis måttligt intresserad av verkliga försök att ta sig dit. Jag dras i första hand till drömmarna om Mars och rymden, inte dess verkliga motsvarighet.
Robinsons Mars-trilogi hyllas ofta som den mest vetenskapligt grundade litterära skildringen av hur terraformeringen och bosättandet av Mars skulle kunna se ut. Trilogin är sammantaget nästan 2000 sidor lång och tar sin början 2026 när de första hundra människorna anländer till planeten för att starta terraformeringsprojektet och följer sedan Mars första två århundraden som bebodd planet. Gedigen, är kanske det ord som bäst sammanfattar trilogin som helhet.
Mars-trilogin är bra science fiction. För varje långrandig, tresidig beskrivning av exakt hur någon form av lav växer eller något futuristiskt material fungerar som jag skummar, finns det en lika lång beskrivning av en landning på månen Deimos, en vetenskaplig konferens på Mars eller det mödosamma organiserandet av en revolution som jag hänfört slukar. Men min allra främsta behållenhet av trilogin är nog Ann Clayborne, geolog och en av de första människorna på Mars. Ann börjar ganska snart motsätta sig terraformeringen av Mars och yrka för att de ska bevara planeten som den är och fokusera på att terraformera det absolut nödvändigaste för att möjliggöra för mänskligt liv på planeten, om ens det. Till skillnad från de andra karaktärerna som ser Mars för det planeten kan bli (en riktig demokrati, en socialistisk utopi, en välbehövlig källa naturresurser för det förbrukade Terra) eller ger dem möjlighet att genomföra (vetenskapliga framsteg, sociala experiment, ett omkullkastande av jordens maktsystem) älskar Ann Mars för vad planeten är. Mars värde, för Ann, ligger inte i vad den kan bli eller vad som kan utvinnas från den, utan i den gigantiska klump röd sten som bara just denna planet är, och denna geologiska, galaktiska egenhet är värd att bevara inte för att kunna studera den eller för att den eventuellt skulle kunna ha givit eller ge upphov till utomjordiskt liv, utan helt enkelt i sig självt.
Ann är på många vis en paradox. Hon är en karaktär som vid första anblicken inte tycks höra hemma i en romansvit om terraformering av Mars. Hon argumenterar för inbromsandet eller till och med avskaffandet av terraformeringen, samtidigt som den är anledningen till att hon överhuvudtaget kan befinna sig på, än mindre vandra omkring på, sin älskade planet. Bland protagonisterna i Red Mars är Ann knappast den enda med denna form av symbolisk positionering: Sax är den rationella vetenskapsmannen dragen till sin spets; Arkady den socialistiska revolutionären; Nadia ingenjören; Coyote anarkisten; Hiroko startar upp en matriarkal gudinnekult; Phyllis allierar sig med kapitalistiska intressen på jorden mot invånarna på Mars. De är på samma gång karaktärer och symboler i texten – alla representerar de på olika vis en viss politisk riktning och bidrar till hur bosättandet av Mars sker och vilken form det tar i enlighet med denna. Anns positionering kan kanske främst förstås som en slags posthumanism – hur mycket nytta mänskligheten än skulle ha av Mars, som boplats, som naturresurs, som labb, så trumfas detta för henne av värdet att bevara den unika miljö Mars är. Mars, för Ann, är inte främst en plats i någon slags mänsklig bemärkelse; Mars är Mars.
Jag läste Red Mars förra hösten och plockade inte upp de två återstående delarna i serien förrän för några månader sedan. Anledningen? Jag och min partner hade precis köpt hem och blivit besatta av Terraforming Mars, ett brädspel där en ska göra vad det står på kartongen: terraformera Mars och på samma gång sno åt sig tillräckligt mycket poäng för att vinna över sin(a) motspelare. Spelet är löst baserat på Robinsons trilogi och går ut på att en ska spela ut kort för att få upp planetens syre och temperatur samt tillföra vattenresurser. Därtill ska en bygga städer och få upp sin egen resursproduktion tillräckligt mycket för att ha råd att göra sådana saker som att anlägga skogar, transportera vatten från Jupiters månar eller försätta Deimos i kollisonskurs med Mars yta för att öka temperaturen några grader.
Jag gillar (gillade?) knappt brädspel, men nu har vi spelat detta nästan dagligen sedan det införskaffades i februari. I skrivandets stund dricker jag te ur en mugg med omslaget till spelets första expansion, Venus Next, som motiv. Min partner har fått övertala mig att inte klicka hem alla expansioner på en och samma gång, utan spara på dem tills vi börjat tröttna på grundspelet. Jag är inte ens speciellt bra på spelet – Karin vinner säkert åtta av tio gånger. Delvis beror detta antagligen på att jag är mindre intresserad av att spela smart och mer av att spela ut mina många favoritkort: rymdhissen, kolonin på Ganymedes, staden på Phobos, forskningsanläggningen, den underjordiska staden, rymdstationen, konvojen från Europa, den interstellära kolonin.
Fram tills nu har brädspel för min del mest varit något som inkräktar på tid jag potentiellt skulle kunna ägna åt att läsa, men det fina med Terraforming Mars är att det kompletterar läsningen. Även som spelet såklart går att spela utan att ha aning om vem Kim Stanley Robinson är, adderar att ha läst trilogin ytterligare en dimension till spelet (framförallt i form av roliga referenser och förtäckta nickningar), och att spela spelet adderar därtill ytterligare en dimension till läsningen. Kortet Breathing Filters, exempelvis, som kan spelas ut först när planeten nått minst 7% i syre och, med det facila priset 11 TM-pengar, utgör två av spelets billigaste vinstpoäng, får sin förklaring i slutet av Green Mars. I bokens klimax lyckas invånarna i en av Mars kupolstäder överleva ett anfall från jorden genom att ta på sig andningsmasker och ge sig ut i den frigida Mars-luften som bara precis innehåller tillräckligt med syre för att en sådan manöver ska vara mänskligt möjlig. Men att ha spelat spelet innan läsningen av Green Mars förhöjer också scenen; att på något plan redan vara medveten om andningsmaskerna och dess avgörande betydelse gör att en som läsare har lättare att ha överseende med den gigantiska deus ex machina de faktiskt utgör i berättelsen. Olympus Conference är ett roligare kort att spela efter att ha läst Saxs sardoniska och kärleksfulla redogörelse för den vetenskapliga konferensen med terraformeringsprojektet som tema i Green Mars, och så vidare.
Samtidigt blir ju också litteraturen och brädspelets högst olika berättartekniska förutsättningar väldigt uppenbara när en ställer Mars-trilogin bredvid Terraforming Mars. Trilogin har en kronologi och en linjär struktur, vilket brädspelet i viss mån kan imitera eftersom en trots allt spelar mot ett mål där olika saker är möjliga att göra i olika skeden av spelet. Dock är ju just en av de största behållningarna med spelet just hur mycket av en sandlåda det faktiskt lyckas vara trots ganska strikta ramar, där ens spelstrategi, kort och samspel med motspelaren som till väldigt stor del styr hur spelet fortlöper och vad som är möjligt att göra. Detta gör exempelvis att en potentiellt kan börja importera metan från Titan redan i spelets början, trots att det inte görs förrän långt in i trilogins tredje och avslutande del.
Samtidigt gör sig Ann påmind då och då medan en glatt sitter och kastar ut vatten-, skog-, stad- och gruvdriftsbrickor som långsamt täcker den (o)rö(r)da ytan, installerar rymdhissar och störtar månar. Parallellt med trilogins många, långa tekniska beskrivningar av terraformeringen av Mars innehåller den också en central filosofisk, extrapolerande dimension om vad terraformeringen innebär för planeten, solsystemet, mänskligheten, samhällsstrukturer, kapitalism, genusrelationer. Denna dimension saknas så gott som helt i brädspelet; den går möjligtvis att skönja i vissa av de bildtexter som finns på korten – texten till Callisto Penal Mines, som ökar ens pengaproduktion och ger minst 2 vinstpoäng, lyder exempelvis smått olycksbådande: ”You always wanted to be a warden, didn’t you?” I stort är spelet inriktat på det rent mekaniska i terraformerandet av Mars. Vissa handlingar, som att spränga kärnvapen för at höja temperaturen eller nyttja livegen arbetskraft, kostar visserligen spelaren vinstpoäng, men de är framförallt ett sätt att uppnå en varierad speldynamik och tvinga spelaren överväga nyttan med att få fördelar i stunden som i slutet av spelet kan vara till nackdel.
Det är inte en invändning mot spelet som sådant, utan snarare en observation av hur jag själv svarar gentemot de olika berättelserna om Mars som Robinsons trilogi visavi Terraforming Mars representerar och skildrar. När jag läser Mars-böckerna är Ann och det hon representerar det ett av de element jag uppskattar allra mest; när jag spelar Terraforming Mars kunde jag knappast vara mindre intresserad av den aspekten och allt annat som står mellan mig och att få spela ut min högt aktade rymdhiss. Istället för Ann är det plötsligt Nadia och Sax jag sympatiserar med i min iver att bygga stora maskiner eller plantera alger och se vad jag kan få hända.
Det är ju inte konstigt att en får ut olika saker från ett brädspel respektive en (sf-)roman, hur närliggande de än må vara – brädspel premierar ju strategisk problemlösning framför abstrakta filosofiska eller etiska problemformuleringar. Men oavsett bok eller spel fortsätter jag personligen likväl envist premiera det senare framför det förra. Jag är definitivt vad spelforskningen kallar för en ”narrativist”: mer intresserad av spelets estetiska utformning, världsbygge och berättelse än dess mekanik. (Det går uppenbarligen lättare att ta läsaren ur litteraturen, än litteraturen ur läsaren.)
Jag tycker det är intressant att jag svarar så olika på dessa två så närliggande narrativ tack vare dess vitt skilda form; samtidigt kan jag inte låta bli att ibland tycka att något gått förlorat tillsammans med Ann och den ståndpunkt hon representerar i utformningen av spelet. I expansionen Turmoil introduceras politiska partier, varav ett, ”the Reds”, yrkar för bevarandet av Mars och nedmonterandet av terraformeringen. Kanske bidrar det med lite abstrakt komplexitet; antagligen kommer det bara utgöra att speldynamiskt hinder att ta sig över innan en kan fortsätta spränga isasteroider över Mars för glatta livet.
Kommentarer av Anna Bark Persson