Väl formar den starke med svärdet sin värld, 
Väl flyga som örnar hans rykten; 
Men någon gång brytes det vandrande svärd 
Och örnarna fällas i flykten. 
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, 
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Esaias Tegnér, ”Det eviga”

Fantasyn är i mångt och mycket en konfliktlitteratur. Ett dominerande drag är att bevara status quo från ett hot som har uppstått eller försöka återskapa det som tidigare har varit. Världen – eller samhället – hotas av någon form av våld. Världen – eller samhället – måste försvaras med någon form av våld. Det skiljer sig drastiskt från de problem de flesta läsare brottas med i sin vardag. Samtidigt som våldet i samhället omkring oss blir råare och mer hänsynslöst drabbar det färre. Statistik både för anmälda brott och från sjukvården pekar mot att färre av oss stöter på det. Våra konflikter ser i regel annorlunda ut. Sociala spänningar på skola eller arbetsplats. Familjeproblematik. Våra bekymmer rör annat. Försörjning, att vara en lyckad individ i samhället, det civiliserade samhällets byråkratiska krav, åldrandets gnagande på ens skröpliga lekamen. Kanske är det en del av fantasylitteraturens lockelse. Konflikterna är enklare, tydligare, större. De känns meningsfulla – man kämpar för någonting riktigt. De tilltalar den allmänmänskliga önskan att ha ett syfte och en riktning, någonting att kämpa för i livet. J.R.R. Tolkien argumenterade i On Fairy-Stories för berättelsens eskapistiska värde, där han ville skilja på fångens flykt från fängelset och desertörens från sin plikt. Måhända ligger det någonting i detta. Men det är en dröm om en värld med betydligt mer mord och kallbrand än den vi lever våra liv i.

Den svenska läsningen av fantasylitteratur domineras av böcker skrivna och utgivna i USA, och den den amerikanska kulturen skiljer sig markant från den svenska i sin syn på våld. Det handlar inte bara om det populärkulturella våldet, om den form av utdragna, stiliserade slagsmål med underhållande eller estetiskt värde som är svårare att hitta i nordeuropeisk kultur, utan också om synen på våld i vardagen. Det är fullt lagligt, normalt och av en inte obetydlig del av befolkningen betraktat som ett ansvarstagande drag att skaffa sig ett vapen att ha utifall man skulle hamna i en situation där man behöver skjuta – döda, om det krävs – en annan människa. Medan den svenska lagstiftningen inte har någon definierad bortre gräns för den mängd våld som får användas om situationen kräver det finns det snävare tolkningar av i vilken mån det är rimligt att tillämpa det och framför allt vilka förberedelser man får göra för det. Att beväpna sig för att vara beredd på våld ses i amerikansk kultur och lagstiftning som en form av försäkring; i Sverige som ett tecken på att du själv har sökt upp våldet.

De flesta av oss saknar verktyg för att möta vardagsvåldet. Kanske har vi tränat lite judo eller krav maga, rentav gjort värnplikt en gång i tiden, men oavsett är vårt primära sätt att hantera våldet att ringa ordningsmakten. Vi har skolats in i detta: våldsmonopolet bevakar sitt monopol, trots allt. Det finns en frihet i fantasylitteraturens avsaknad av ordning att vända sig till, en fantasi där man får lösa det själv. Fantasylitteraturens sekundärvärldar befolkas också av människor utan våldskapital, men de befinner sig i berättelsens periferi. En hob kan leva ett bekvämt liv med mat, dryck och sång, men lämnar man Fylke har man snart hamnat i ett gravkummel och får med sig dolkar att bära som svärd. När Janny Wurts och Raymond E. Feists Mara av Acoma rycks ur sin tilltänkta tempeltillvaro och kastas in i sin roll som sitt adelshus härskarinna är hon inte själv redo att ta till vapen, men hon förfogar närmast oinskränkt över andras våld. Även när deras verktyg primärt är andra finns våldet i deras verktygslåda. Seth Dickinsons Baru Cormorants roll är primärt som ekonom; klart hon ändå är tränad att slåss. Patrick Rothfuss Kvothe är student, magiker och musiker – men ge det en och en halv bok och han har snart blivit en duktig svärdsman, för det är sådant man gör i fantasyroman. När Elizabeth Moons Paksenarrion går från gård till gård som ett skrämt, skyggt djur efter att ha förlorat sin förmåga att slåss är det bara som fond till resten av berättelsen: snart nog har hon återvunnit sin roll som den där närmast oövervinnerliga kämpen igen, lite förmänskligad av att tillfälligt ha kastats ned i leran. Keren Landsmans grupp förvirrade människor i The Heart of the Circle lever sina vardagliga liv med fik och pubar och sina föga anmärkningsvärda jobb men deras magiska förmågor kommer ändå huvudsakligen att cirkla kring vilken roll de kan spela i våldsamma sammanhang. När Tasha Suris Mehr i Empire of Sand finner sitt arv handlar det mycket om att söka det som kommer att ta henne från hjälplös till att själv kunna värja sig mot våldet. Visst finns det undantag, som Dorei i Karolina Bjällerstedt Mickos böcker, eller Richard Mayhew i Neil Gaimans Neverwhere, men ett gemensamt drag för hemskt många av de framträdande rollerna i fantasyberättelser är att de tilldelas personer med direkt eller indirekt våldskapital. De kan slåss, de har våldsam magi, eller behärskar andras våld. Våldet är ett instrument för att försvara, förändra eller bevara.

Walter Benjamin talar i “Zur Kritik der Gewalt” om det mytologiska, gudomliga våldet – inte ett medel för att nå ett mål, knappt ens gudarnas vilja, utan ett tecken på deras själva existens. Den grekiska mytologins gudomliga våld är svårt att värja sig mot. Gudarna gör vad gudarna vill eller bara vad gudarna är. Människan har bara att uthärda. En tydlig skillnad mellan mytologin och fantasylitteraturen: i den sistnämnda måste man inte bara acceptera sitt öde. Man behöver inte vika undan, hoppas att samhället skall lösa det åt en. Det går alltid att slå tillbaka. Här finns ett värde och ett syfte. Kanske är det fantasyvåldets tydligaste eskapistiska drag.