Det tog femton år för den pest vi kom att kalla digerdöden att ta sig fram till Europa. Långsamt kröp den över Asien och lämnade miljontals döda efter sig. Väl på kontinenten tog det ytterligare år innan den nådde Sverige. Gott om tid att ställa om sjukvården, fylla på förråden med fashionabla masker och öka antibiotikaproduktionen således. Det talar inte väl om dåtidens styrande att de kastade bort viktig förberedelsetid utan att göra något av detta. I delar av Italien slog pesten ut sjuttiofem procent av befolkningen. Även i norr slog lien brett: Gårdar övergavs, åkrar gavs åter åt skogen, i vissa trakter slutade man bygga nya hus på över etthundra år. Det behövdes inte. De efterlevande européerna fick det på det stora hela bättre än folk i allmänhet hade haft det före pesten, kanske mest för att oroligheterna ledde till vidare oroligheter som krävde bättre arbetsvillkor. Men minnet av pesten bet sig kvar. Sitter fortfarande i.
Och ingenting skrämmer så mycket som en bra pest.
Bland Raymond E. Feists The King’s Buccaneer har en av de absolut minst sannolika pestskildringarna som står att finna i litteraturen. Feist kan inte teckna personporträtt, är inte någon större stilist och skriver den typ av litteratur där tärningarna rasslar i bakgrunden när man läser, men till hans försvar skall det sägas att intrigen för balansens skull passar väl med böckernas övriga kvaliteter.
En attack bränner ned ett antal städer i Kungliga rikets nordvästra delar, dödar många personer och kidnappar ett stort antal. Detta involverar ett par piratkaptener, lönnmördare som betalats för att komma genom en rämna från en annan värld och slavhandlare från ett grannland. Dessa är dock bara verktyg för en komplott från ett okänt land på andra sidan ett till synes oändligt hav som tar många veckor att segla över. De styrande i den stadsstat som ligger bakom är i sin tur bara verktyg för ormvarelser som i sin tur är … ja. Ni förstår.
Så vadan denna kidnappning? Jo, kära läsare, detta är nödvändigt för att få ett antal ungdomar över de enorm vattenmassorna så att några varelser över tid kan göras till deras perfekta spegelbilder till röst och utseende. Dessa skall sedan föras till Kungliga riket och släppas fria för att sprida en – magiskt skapad – mycket smittsam och dödlig pest. Den kommer att ta kål på allt i sin väg. Hade det inte kunnat göras på något annat sätt, frågar sig bokens rollfigurer? En rimlig fråga. Nej, kommer de fram till. Detta är den sinnrikaste av sinnrika pestplaner. Eftersom kidnapparna har fått med sig hertigens dotter, och en ung adelsdam som varit hennes sällskap, har de en murbräcka till hovet. Ja, åtminstone prinsens hov som styr över rikets västra sfär. Rikets styrande skikt kommer att försvinna i ett slag. Det hade man aldrig kunnat ordna genom att skaffa sig audiens på något annat sätt, till exempel genom att skicka sändebud till hovet från okända härskare på andra sidan havet.
Genom hjältemodigt och osjälviskt agerande – med intelligens, rättrådighet och vapenskicklighet – görs dessa planer förstås om intet. Förundras, bästa läsare, över att en så väl uttänkt plan kunde misslyckas. Så osannolik är enbart verkligheten och tvivelaktigt författad fiktion.
I ett annat kungligt rike mycket närmare oss har premiärministern dragit på sig koronavirus efter att han, med tillgång till delar av världens främsta epidemiologiska expertis, envisats med att skaka hand med folk.
april 3, 2020
Kommentarer av Johan Jönsson