Det svunna kan alltid slängas in för att ge lite tyngd åt en berättelse, och inget svunnet är så bekvämt att hänvisa till som det vi redan känner till. Så kan vi till exempel låta broder Francis i A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller, jr. upptäcka det vi ser som det vardagliga och genom hans fascination och bävan bättre förstå den postapokalyptiska värld han befinner sig. Hans skräck när han upptäcker ett skyddsrum och vi på så sätt får direktkontakt med den preapokalyptiska verklighet vi ser som vår är underhållande i kontrasten mot vår vetskap om hur de ting han ser framför sig faktiskt fungerar, men ger också djup till vad som har hänt.

Fantasylitteraturen är hemskt förtjust i att slänga in ett nä, men det är faktiskt postapokalyptiskt här också. Så kan Göran Sahléns Sju konungariken få hota med vad läsaren – kanske – gradvis inser är en kärnvapenkatastrof. ”Did Mosk and Merk really fight with spears of fire, and were they even giants? Was Elsbet really queen of the whole world, or and was Anla really her sister?” frågar Thom Merrilin i Robert Jordans The Shadow Rising, och låter läsaren ana en fiktiv dåtid då Moskva och Amerika slogs med missiler – ”Tales of Mosk the Giant, with his Lance of Fire that could reach around the world” som har nämnts redan i The Eye of the World – och där solen aldrig sjönk över de riken där Elizabeth II härskade. För den som av oklar anledning fortsätter läsa Terry Brooks böcker om Shannara kommer inte bara katastrofens verkningar, utan även igenkännbar geografi att uppenbara sig. Hah! Ni trodde det är en magisk pseudodåtid! Det är framtiden efter kriget! är så återanvänt att det får räknas som en tämligen konventionell trop. Ibland med små, diskreta antydningar, som kan gå den ouppmärksamma läsaren helt förbi. Den som vill förstå det fiktiva förflutna lär sig att lägga vikt vid detaljer.

Att ha ett förlag är att betrakta en ett öga på en ständig ström manus och sortera dem i kategorier, i drastiskt fallande storleksordning: kommer nog inte att bli någonting, kanske skulle kunna bli någonting men helst hos någon annan, kunde nog bli någonting. Försiktigt känner man sig för hos författaren: du, den här texten, hur fäst är du vid dess nuvarande form? Och när man försäkrat sig om att den kommer att vara godtagbart följsam skriver man kontrakt och börjar den långa processen med att böja dramatiska kurvor, stryka scener, föreslå förändringar. Redaktörens arbetsbeskrivning liknar ibland Marcus Wallenbergs valspråk, som kommit att tillskrivas hela Wallenbergfamiljen: esse non videre. ”Förläggare äro ett mycket förtalat släkte. Det är tvivelaktigt, om någon annan klass i samhället, i förhållande till sitt antal, blivit utsatt för så mycken kritik eller vars minsta fel och brister dragits inför offentligheten så som deras”, skrev Stanley Unwin – här anpassad till den svenska marknaden av Yngve Hedvall 1938 – en gång i fullständig avsaknad av känsla för proportioner, så det finns gott om historia att bygga på för omdömeslösa paralleller.

Vendels förlag, som jag är med och driver, gav för några år sedan ut Lisa Gidlöfs debutbok Flickan, en prosalyrisk skildring av att bli kvinna. Det är en köttig bok, mycket kroppslig och lite äcklande, på gott och ont särpräglad i sitt stilistiska uttryck, kanske något i Mare Kandres anda. ”Man skulle kunna läsa den som sextiotals-nya vågen-science fiction”, sade poesiredaktionens Petter Malmberg en gång, om man vill sälla sig till en tämligen liten minoritet i hur det går att närma sig Flickan, men det finns en närhet till fantastiklitteraturen i hur den förhåller sig till tid. Berättelsens var kändes åtminstone för mig tämligen oväsentligt. Men ett när kan spela så stor roll och kom att bli en av de saker Gidlöf, jag och bokens redaktör Liv Gingnell ägnade mest tid åt att fundera på.

Vid ett tillfälle passerar ett skepp.

Vi jagar varandra på bryggan. När jag närmar mig flickan tar hon fart och kastar sig ut i vattnet. Hon simmar mot det djupa och jag har inget val, jag måste simma efter. Magen buktar ut i vattnet och jag blir alldeles matt. Flickan simmar längre och längre ut, hennes huvud blir allt mindre. Ett skepp är på väg rakt mot flickan, människorna ombord ser henne inte, de vinglar fram och tillbaka.

Jag simmar så fort att jag glömmer att andas. Flickan i skuggan av det stora skrovet. Vågorna slår i ansiktet, det går inte att se hennes huvud. Min röst försvinner bort i vågbruset.

Skuggan breder ut sig, ådringarna grumlas i skeppets underrede. Flickan kämpar för att hålla sig ovanför ytan, hon hostar och fräser. Jag drar in henne mot mitt bröst och simmar fortare med benen för att vi inte ska sjunka under. Någon vrålar ovanför oss och jag böjer nacken för att se. En man trycker en kniv mot en annan mans hals, pressar hans överkropp ut över relingen.

Kroppen landar med en hård plums och vattnet stänker upp i våra ansikten, saltet borrar sig in i ögonen. Jag sprattlar fram med ena armen om flickans midja, förbi kroppen som flyter. Blodet sprider sig i vattnet och flickan hamnar under ytan, jag får dra upp henne gång på gång, hon flåsar högt i mitt öra. Solen gnistrar i havet, jag simmar för livet.

En kniv saknar fäste i vår tidslinje. Visst, vi är inte i ursprungssoppan, och mänskligheten har fått någon form av hantverkskunnande, men det täcker all den tid vi har närmare bekantskap med. Från långt bak in i förhistorien till så långt in i framtiden vi kan skymta. I någon version av Flickan var kniven en pistol, och plötsligt förändras allt. ”I en tid före eller efter vår”, säger bokens baksidestext, men en enda mening hade räckt för att beröva berättelsen dess tidlösa aspekt. Det finns en vildhet i texten som ligger bortom civilisationen. Vilda hästar och vilda människor, styrda av drifter. Ett otämjt landskap. Medan det definitivt inte är den enda möjligheten hade en pistol så lätt bjudit in till en postapokalyptisk läsning. Det hade väckt frågor om vad som hade hänt och om världen utanför berättarjaget och hennes relation till fickan. Med en mening hade det blivit en annan bok.

Ett annat stycke i en tidig version av manuset talade om ”små ögon, som flimrande lysdioder i mörkret”. Det redigerades också bort innan texten blev bok. Liknelsen är inte samma sak som att faktiskt placera lysdioder i berättelsen men skaver likväl. Även den metaforiska lampan pekar på berättarens vetskap om dem. Eventuellt räcker det som ett tidsankare för läsaren, förlägger texten i en industrialiserad värld. Kanske skaver det bara mot illusionen om avsaknad av fäste i tiden.

Sådan är tidsmarkörernas makt.