Kontakt

Textcon 2020

Det är såhär du förlorar lusten att läsa böcker

Anna Bark Persson



När Upsalafandom för nu ganska många månader sedan hade bokdiskussion om Amal El-Mohtar och Max Gladstones då nyutkomna This Is How You Lose the Time War (2019), beklagade sig en av deltagarna över att hon velat tycka bättre om boken än vad hon faktiskt gjorde: ”Jag ville ha samma känslomässiga, sensuella upplevelse som alla andra verkar ha haft!” Med ”alla” avsåg hon de många uppskattande kommentarer som boken fått från fans och läsare inom sf-fandom på sociala medier; jag följer själv El-Mohtar på Twitter, och också mitt flöde har varit fullt av känslosamma, överväldigade kommentarer fyllda med uppskattande superlativ om This Is How You Lose the Time War.

Att This Is How You Lose the Time War är en bra bok var de flesta, om än inte alla, av oss på bokcirkeln överens om, men i vår mening inte fullt så omstörtande fantastisk som många av dessa diskussioner på sociala medier gjort gällande. Det är såklart inte så konstigt – olika läsare har väldigt olika åsikter om böcker, även de som binds samman av ett intresse för samma genre. Men This Is How You Lose the Time War är inte den enda omstörtande, sensuella läsupplevelse som utlovats i detta väldigt löst sammanhängande (digitala) nätverk av sf-läsare den senaste tiden; Tamsyns Muirs Gideon the Ninth (2019), Kameron Hurleys The Light Brigade (2019) och The Stars Are Legion (2017), Arkady Martines A Memory Called Empire (2019), Ian MacDonalds Luna: New Moon (2015) är samtliga lösryckta exempel på böcker som ”alla” tycks läst och älskat, utifrån den högst subjektiva uppfattning jag skapat mig genom att scrolla igenom mina sociala medie-flöden de senaste åren och som jag följaktligen klickat hem och läst kort efter publicering. Några av dem, som This Is How You Lose the Time War, har i min mening varit bra, många mer eller mindre mediokra.  

Att ens läsupplevelse formas av faktorer också bortom själva texten är ju inte direkt något nytt, framförallt inte för fantastikläsare där den subkulturella gemenskapen med andra fans länge varit central. Att som sff-fan befinna sig i någon slags bestående kontakt med såväl andra fans som författare är med andra ord inget nytt, men i och med sociala medier har ju denna kontakt ökat i både omfattning och intensitet. Jag märker på mitt eget läsande är hur detta ständiga tillflöde av korta, översvallande, positiva kommentarer formar min konsumtion, läsning och, i någon mån, uppskattning av litteratur.

Jag nämner specifikt konsumtion här eftersom det ibland är lätt att glömma bort att en stor del av i alla fall mitt sff-relaterade flöde består av den grupp fans som också i olika utsträckning är kommersiella aktörer eller har kommersiella intressen investerade i genren: förlag, författare, heltidsrecensenter och -kritiker. De interagerar med andra fans som fans – vilket de också är – men också för att marknadsföra sig. Precis som med influencers sker marknadsföringen till stor del till genom att bygga ett personligt varumärke och en social gemenskap, snarare än mer traditionella – och uppenbara – marknadsföringsstrategier. Det är ju också av denna anledning jag faktiskt följer dem, för att de inte enbart försöker marknadsföra sina nypublicerade verk, utan framförallt för att de, precis som andra fans, postar intressanta tankar och åsikter om litteratur, film, tv och sf-fandom i stort. Gränsen mellan fan och författare också ofta varit högst flytande inom sf-fandom då många av genrens författare börjat som fans som sedan själva börjat skriva och publicera fantastiklitteratur. I och med sociala medier och de möjligheter till kommunikation dessa erbjuder, blir denna gräns ännu mer flytande när författare på exempelvis Twitter postar intressanta diskussioner om sff-litteratur och PR för sina egna och sina författarvänners verk om vartannat och där gränsen mellan deras egen position som fan respektive författare ständigt flyter ihop. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak, men jag tenderar ibland att glömma att en betydande del av mina sff-relaterade sociala medier-flöden domineras av folk som inte bara är intresserade av genren som amatörer och fans, utan i någon mån också tjänar pengar på den. Det betyder inte att den entusiasm som dyker upp eller retweetas in i mitt flöde är falsk, men den är i allra högsta grad kuraterad utifrån en marknadslogik, snarare än enbart fannisk läsglädje.

This Is How You Lose the Time War är ett väldigt bra exempel. Romanen är en slags lesbisk Romeo och Julia-berättelse om två agenter, Red och Blue, på varsin sida i det titulära kriget om (fram)tiden. De är från två olika så kallade ”strands”, olika versioner av framtiden, och deras uppdrag är att på olika vis påverka tidsförloppet i alla de parallella dimensioner som utgör multiversumet för att säkra de respektive framtida världar de kommer från – Reds ”techy-mechy dystopia” och Blues Garden, en slags hivemind-utopi. Red och Blue är respektive sidas främsta agenter och trots att de aldrig någonsin faktiskt träffats växer ur rivaliteten dem emellan en motvillig respekt fram. Berättelsen tar sin början när Red ute på ett uppdrag hittar ett brev som säger åt henne att bränna det innan hon läser, och det är startskottet för en brevväxling och sedermera kärlekshistoria som inte bara korsar tydligt dragna fiendegränser utan också tid och rum.

Bokens omslag pryds av två småfåglar, den ena röd och den andra blå. De båda primärfärgerna har också haft en framskjuten plats i marknadsföringen för boken – inför släppet uppmanades läsare att välja sida i kriget om tiden genom att förhandsbeställa ett signerat exemplar och få en brosch i form av antingen den blå eller röda fågeln. Såväl författarna själva som uppskattande läsare har publicerat bilder där de två färgerna dyker upp i samspel med eller bredvid varandra – på så vitt skilda ting som väskor, hotellakan, kläder, bär, byggnader och himlakroppen Pluto. ”TFW you find new evidence of the Time War in your own strand”, skrev El-Mohtar i en serie tweets den 19 september 2019. ”Not sure if this is Garden diversifying their methodologies or the Agency doing a v bad job of mimicry tbh.” Tweeten åtföljdes av en bild på en klarröd buss på väg mot ”Gardenway”. Därtill är såväl El-Mohtar som Gladstones twitterflöden fyllda med retweets från läsare som älskade bokens kärleksintrig, dess poetiska språk, lesbiska/queera representation, och intrikata tidsresande, eller som skapat fanart i form av illustrationer och smycken.

This Is How You Lose the Time War är med andra ord inte längre (enbart) en roman, utan en slags kollektiv fandomupplevelse, där att läsa och uppskatta den är detsamma som att deltaga i en gemenskap av andra människor som uppskattar och uttrycker sin uppskattning online. Så när människor berättar om sin omvälvande, sensuella läsupplevelse av This Is How You Lose the Time War eller Gideon the Ninth (som Max Gladstone för övrigt twittrade entusiastiskt om när jag scrollade igenom hans flöde inför skrivandet av den här texten) eller The Light Brigade eller Luna: New Moon eller någon annan nyutkommen, hypad roman är det antagligen inte bara texten i sig som skapat den, utan också hela denna digitala, skälvande online-gemenskap, vilken författare, förlag och recensenter i sin tur använder sig av för att kränga litteraturen ifråga.

Jag försöker inte på något vis ta ifrån någon enskild läsares positiva upplevelse av boken eller antyda att den på något vis är fejk eller konstlad eller saknar bäring i den faktiska texten. Min poäng är snarare att det sätt varigenom sf- och fantasylitteratur såväl diskuteras som marknadsförs på exempelvis Twitter ger upphov till att texten så att säga förlängs eller förstoras till att omfatta en social gemenskap där att uppskatta ett verk är att höra till och vara en del av något, vilket inverkar på läsupplevelsen och vilken i sin tur används för att sälja in boken ifråga. Det är fint att kunna fangirla över sina favoritböcker min författare en gillar, och att sff-författare deltar i fandom både som fans och i syfte att marknadsföra sig är därtill knappast något nytt, men jag gillar inte riktigt hur mycket det påverkar mig, hur ofta jag ändå åker dit och konsumerar nypublicerad litteratur som jag avskrivit som ointressant för mig på grund av att folk hypat upp den, bara för att sedan finna boken ifråga, tja, ointressant. Det kan finnas en poäng med att då och då påminna sig själv om hur stor del av ens Twitterflöde som består av folk som implicit gör reklam för sina egna böcker.

« »

© 2021 Kontakt. Tema av Anders Norén.