Kontakt

Textcon 2020

Textpanel: Året utan kongresser

Anna Bark Persson



Anna Bark Persson: I och med coronapandemin har en stor del av det som utgör ryggraden i svensk sf-fandom (och sf-fandom mer generellt såklart) som kongresser och pubkvällar ställts in på obestämd tid. En hel del av dessa evenemang har istället förflyttats till nätet – Kontakt 2020 är ett sådant exempel. Men det fick min att fundera på vad för roll nätet och sociala medier spelar i sf-fandom. Mitt fandom-engagemang började ju på nätet, via den forumbaserade fantastikföreningen Catahya. Föreningen anordnade en hel del IRL-evenemang, men det mesta av aktiviteten skedde ändå på nätet, via forumdiskussioner, recensionsskrivande, online-bokcirklar och diskussioner i varandras gästböcker. Det känns som om en liten del av detta har börjat återkomma nu, och sociala medier blivit mer än enbart ett sätt att organisera IRL-umgänge och att hålla kontakten i väntan på nästa sf-kongress. Nu kan plötsligt Malmö- och Upsalafandom bokcirkla ihop och nästa helg kommer en liten del av årets Åcon förläggas online.

Johan Jönsson: I går distansdeltog jag i Hangö teaterträff – Finlands största svenskspråkiga teaterfestival – och deras försök att göra någonting lite mindre över nätet, och det var väldigt tydligt att den stora frågan blir jaha, så vad gör vi nu? – till skillnad från litteraturen är teatern till vardags så otroligt närvaroberoende. Jag ser ändå festivalupplevelsen som besläktad i att det märks lite av ett mönster här, som jag i allra högsta grad själv är delaktig i som ordförande för Åconkommittén, av att vi gör samma sak: försöker i någon mån anpassa vad vi gör och flytta in det på nätet. Till exempel Åcon är väl egentligen mest en påminnelse om att kongressen finns – hej, vi skulle setts i vår, nu blir det ett par timmar och vi hoppas ni ser fram emot nästa år, ungefär – men i och med att vi hoppas att det skall vara tillfälligt så vill vi inte riktigt ta helt nya grepp, utan försöker lyfta in det vi redan gör, vilket på många sätt är det rimliga sättet att behandla en övergående situation. Då är Kontakt 2020 ett exempel på att göra någonting annat än vi hade gjort om vi vore pestlösa. Jaha, det blev ingen kongress? Vi kan fortfarande diskutera litteratur, men på ett helt annat sätt. Nu tar vi den tiden för att tänka i text istället. För om det är någonting svensk fandom har gjort de senaste, tja, kanske tio åren, så är det att kraftigt accelerera rörelsen mot att interagera i det fysiska rummet istället för att betrakta det som en distributionskanal för text.

Anna: Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en rörelse som ändå är så pass geografiskt spridd ändå föredrar att organisera sitt umgänge IRL. Såklart är sf-kongresser, oavsett om en besöker dem i Sverige eller utomlands, en speciell händelse, ett kliv ut ur vardagen för en helg eller några dagar och in i en gemenskap där samtliga deltagare, i någon mån, delar samma intressen och referenspunkter. Det är ju inte bara att få diskutera SFF-litteratur som är lockande, utan besöka en annan stad, träffa författargäster, samlas i en gemenskap där en kan diskutera saker som normalt inte passerar förbi utan förklaringar eller frågor i fikarummet. Men likväl går det ju att samla en sådan gemenskap online, men för min del har, med undantag för Catahya då, det digitala framförallt fungerat som ett sätt att hålla kontakten med vänner jag fått genom sf-fandom, inte sf-fandom som sådan – fram till nu. Men som du skriver handlar det ju också om vad en är intresserad av att få ut av sf-fandom: är en framförallt intresserad av sf-fandom som en plats för umgänge eller främst ett sammanhang för att diskutera den kultur vi samlas kring? För de flesta är det ju både och, såklart, men om en har en preferens påverkar det ju vad en vill ha ut av sf-fandom och hur det påverkas av en övergång till det digitala. Jag, som både uppskattar text och att slippa resa, tycker exempelvis att online-bokcirklar är en utmärkt sak vi borde fortsätta med även efter pesten (förhoppningsvis) tillåter att sf-kongresser hålls igen.

Johan: När jag kom i kontakt med sf-fandom i fjortonårsåldern, strax efter millenieskiftet, upplevde jag det faktiskt som en i hög utsträckning internetbaserad företeelse. Jag vet inte i vilken utsträckning det beror på att det var det enda jag kunde ta del av, förstås, där jag satt i en småstad i yngre tonåren långt bort från kongresser, möten och dylikt. Fansinen hade i stort hunnit dö ut – det fanns fler pappersfansin då än nu, men de var ändå mer en pikant krydda än vad rörelsen cirklade kring – men det var fortfarande i stor utsträckning en textgemenskap genom mycket aktiva e-postlistor där folk skrev långa inlägg. Fansinen blev e-postlistor, e-postlistorna blev … ja, mindre aktiva e-postlistor i kombination med bloggar och lite senare sociala medier, men det var alltid lite vid sidan. Delvis eftersom de flesta inte hade någon blogg eller ens nödvändigtvis fick notifikationer om att någonting nytt hade hänt på dem, så som man upptäckte om det kom ett fansin i brevlådan eller att det fanns sextio nya mejl från mejllistan när man öppnade sin inkorg. Delvis eftersom bloggarna också fanns i ett annat nätverk med andra bloggar, så det blev mindre av en aktivitet inom en specifik rörelse, vilket har både för- och nackdelar. Rörelsen blev mer diffus, vilket öppnade upp den i kanterna men gjorde kärnan mer sluten eftersom det var så svårt att upptäcka att den fanns. Sedan blev bloggarna marginaliserade, och nu har vi, tja, Svenska sf- och fantasyfans-gruppen på Facebook som centralt nav för vår internetaktivitet? Det finns ingenting som säger att den inte skulle kunna användas för genomarbetade texter, men med få undantag – främst Anders Bellis – är det i praktiken inte så.

En gång i tiden var sf-fandom en samlingsplats för att det var svårt att hitta andra med samma intressen. Det vet jag inte om det är, längre. Jag höll i en sf-novellcirkel på mitt förra jobb, där det var bra mycket svårare att diskutera litteratur som inte var science fiction eller fantasy än det var att prata om Cory Doctorow eller Neal Stephenson. Det som drog in mig i sf-fandom var inte att vi kunde prata om de här sakerna, utan att vi är så bra på det. Att folk har god översikt, kan sin historia, kan strukturera intressanta tankar kring böckerna. Det är synd om det huvudsakligen händer i några paneler ett par gånger om året. Kanske är största problemet ur det perspektivet inte att det är för svårt att träffas, utan att det fortfarande är för enkelt att kommunicera.

Men det förutsätter förstås att man vill ha ut precis samma sak som jag vill ur diskussionerna. Och det vill kanske inte de flesta. Jag undrar om någonting av det här egentligen kommer påverkas i längden av koronapandemin.

Anna: Jag tror inte heller att pandemin långsiktigt kommer att påverka hur fandom organiseras eller möts. Däremot så känner jag mig helt plötsligt väldigt nostalgisk över min ungdoms fandomaktivitet som, precis som din, främst var onlinebaserad. Även om min rörelsemöjlighet då var begränsad av ekonomi och mina föräldrars ovillighet att släppa iväg mig på långväga arrangemang med okända människor snarare än ett virus, så finns det många paralleller att dra. Det som framförallt skiljer dem åt är, som du också är inne på, hur dåligt dagens sociala medier fungerar för den form av fandomgemenskap jag är mest intresserad av att deltaga i. Det är klart att det går att använda Facebook-grupper för att skriva längre diskussionsinlägg, men i praktiken brukar de sällan vara ett speciellt konstruktivt forum för fördjupade diskussioner (som inte handlar om polariserat, ursinnigt meningsutbyte, åtminstone).

Att hålla möten och diskussioner via videomöten tycker jag överlag fungerar över förväntan – jag var bara med på en liten del av Åcons online-program, men det var väldigt trevligt, till exempel – och det är ett för närvarande fullgott substitut för att annars inte få samtala med vänner och bekanta. Men samtidigt inser jag nu när sf-fandom tvingats flytta till enbart digitala kanaler, att det jag framförallt saknar är inte att få träffa andra fans i köttrymden – det kommer jag kunna göra igen så småningom – utan en onlinegemenskap som bygger på mer än att likea memes på Facebook eller tacka ja till IRL-event. För första gången på flera år saknar jag Catahya. Jag saknar ett specialiserat onlineutrymme för diskussion om fantastiklitteratur, helt enkelt, och det är först nu som jag inser till vilken grad jag saknar det. Tidigare kunde visst köttrymden erbjuda ett helt okej alternativ ändå.

Johan: Allt där man kan skriva text och andra kan läsa den kan användas för att skriva intressanta saker. Några av de bästa texter jag har läst om litteratur och filosofi har jag hittat på Tumblr. Om vi var tillräckligt många som verkligen ville använda Facebook som en kanal för genomtänkta asynkrona textsamtal kunde vi göra det. Men det finns ett motstånd där, i att det inte är vad plattformen är utvecklad för, som gör det svårt. Och att det inte är vad de flesta som finns där vill – vilket förmodligen är klokt av dem. Det var sannolikt inte vad Johan Anglemark ville när han skapade den heller, eller vad som var syftet när vi gick med. Det blev bara så att mycket aktivitet som tidigare hade funnits annorstädes flyttade dit, även om kläderna kanske satt lite illa. Det handlar förstås också om trösklar in. Rimligtvis är en Facebookgrupp väl lämpad att vara ett välkomnande, öppet rum och tämligen illa lämpad för någon form av ständigt pågående symposium. Catahya var inte nödvändigtvis särskilt tänkvärt alla gånger – men det var utvecklat för att ge utrymme åt texter och diskussioner, snarare än reaktioner.

Jag har i flera år muttrat om att det är lite tråkigt att sf-fandom primärt har blivit en arrangörshobby, där kärnan i verksamheten är att göra bra arrangemang någon eller några gånger om året. Jag tycker om sf-kongresser. Jag har arrangerat dem själv. Åker på dem. Men jag tycker inte riktigt att de kan fungera som mitt primära forum för strukturerade diskussioner om sf- och fantasylitteratur, av tre skäl. För det första är samtalet värdefullt men sällan lika genomtänkt som texten. Att skriva är inte bara att formulera sina tankar, utan en chans att utveckla dem. Processen leder till en bättre produkt. För det andra stannar tankarna så lätt där. Verba volant, scripta manent. Det måste inte vara så – arbetet med Sweconpoddar är heroiskt, till exempel, som ett sätt att tillgängliggöra vad som sagts i paneler på kongresser både för den som inte var där och den som vill minnas, ett sätt att fästa samtalen i någonting större än det nu i vilka de yttrades – men det förblir ändå ett mer isolerat sammanhang än texten, inte minst i att det oftare håller sig inom den tidsbubbla som kongressen utgör. För det tredje begränsas vi i så fall till några helger om året. Nog vill vi tänka bra tankar om böcker oftare än så?

Så vad är kongresserna syfte och vad saknar vi när de inte äger rum? Jag tror inte att det primärt är att träffa folk för min del – även om det också är viktigt och det finns vänner jag kommer att sakna i år – som att de är en knutpunkt för ett sammanhang. En påminnelse om vilka vi är och vad vi kan åstadkomma. Jag kommer ofta från kongresser med en vilja att göra saker. De är entusiasmerande. Ett tillfälle att smida planer. Det är ingen slump att Vendels förlag först kom till som en etikett för att jag behövde ett ISBN-nummer för att publicera kongressrapporter och sedan av en ren olyckshändelse råkade bli ett faktiskt förlag på en annan kongress. Men det fungerar bäst om det finns någonstans där man kan kanalisera den energin i annat än att ordna en ny kongress.

På så sätt tror jag att vi kan må bra av ett år utan kongresser. Det blir en påminnelse: När det inte är kongress, vad gör vi då?

Anna: Med risk för att låta elitistisk så tror jag en svårighet med exempelvis Facebook kontra äldre tiders forumbaserade online-plattformar, är att tröskeln är betydligt lägre. Så gott som alla har ett Facebook-konto de använder aktivt och det krävs inget mer än ett klick för att bli medlem i grupper, och inte så mycket mer än några klick för att vara ”aktiv” i dessa. En behöver inte bli medlem, välja ett användarnamn, börja utforska en ny sajt. Det gör att det kräver mindre intresse och engagemang för att börja vara aktiv, och då läggs ju också ribban för aktiviteten därefter. Det är ingen kritik mot exempelvis Svenska sf- och fantasyfans-gruppen, som fyller sitt syfte mycket väl, utan återigen en saknad efter andra kontaktytor och forum, mer inriktade mot fördjupad litteraturdiskussion.

Jag har senaste året tagit några långsamma steg mot att starta upp någon slags online-tidskrift för essäer om fantastik, men hålls tillbaka kanske framförallt av känslan av att det kanske egentligen bara är jag (och du) som är intresserade, och det är ju trots allt nedslående att dra igång ambitiösa, tidskrävande projekt som bara en själv i slutändan bryr sig om. Tiden kanske helt enkelt har gått oss förbi; fandom kanske aldrig kommer bli ett sammanhang som ägnar sig åt textproduktion i större utsträckning igen, pandemi eller ej. (Det är tydligen möjligt att bli en stofil som gnäller om att allt var bättre förr vid 26 års ålder.)

Det är sant att sf-kongresserna fungerar som en motor för fandom i stort; det är där entusiasmen och fanglädjen byggs upp, men också ett konkret utrymme för att smida planer och dra igång projekt. Jag startade upp Kontakt 2020 delvis som ett försök att återskapa lite av den känslan, åtminstone för oss i den löst sammanhängande arrangörsgruppen (”redaktionsgruppen” kanske är en mer passande etikett), men jag hoppas också att andra former av alternativa diskussionsytor dyker upp, som inte bara utgörs av författarintervjuer och paneler förlagda till videolänk.

Johan: En av de intressanta saker som har hänt med svensk sf-fandom framför allt de senaste tio, femton åren är, som vi redan har berört, är att den har blivit lite mer svårpåtaglig som grupp, om vi tänker oss sf-fandom som den skara som benämnt sig själva så och ser sig som en mycket självmedveten del av ett sammanhang som uppstod i USA runt slutet av 1920-talet. Ordet har i allmänspråk fått en bredare betydelse, och jag brukar hävda att fandom och fandom bäst förstås som polysemer så att man inte fastnar i att stå och titta på varandra och tycka att nej, men snälla nå’n, så kan du ju inte använda det. Och så skall man väl vara ödmjukt medveten om att vår mer begränsade definition alls är relevant i ett ganska litet sammanhang i dag och då mest för att vi inte har något bättre namn på oss själva.

Jag tror att det i inte så liten utsträckning hänger ihop med sänkta trösklar. Om det är svårare att ta sig in i ett rum kommer fler av dem som faktiskt lyckas att vara genuint intresserade av vad som händer där, medan den som sneddar in i en park för att det såg trevligt ut när man råkade gå förbi i regel inte känner något stort behov av att förstå parken. Det är en park: här fanns fina träd, det är väl nog? På det stora hela skall vi nog vara glada för det, för alternativet riskerar att vara att bli ett allt mer irrelevant sammanhang som höjer sin medelålder i ungefär takt som kalendern växlar dagar och sänker den huvudsakligen genom begravningar. Men man kan dyka upp i så många av våra rum – vare sig det är en kongress eller en Facebookgrupp – utan att förstå det bakomliggande sammanhanget. Vilka är människorna bakom? Varför gör de det här? Hur förhåller de sig till varandra? Det kan vara svårt att ens lista ut att det är relevanta frågor att ställa sig. Och i ett sådant sammanhang kan det vara svårt att diskutera vad ett vi vill, för vilket vi? Som allt annat är det förstås gradvisa processer, men skall man peka på en brytpunkt tror jag inte att det är när fansinen började försvinna – även om det också förändrade mycket – utan när vi gick från att huvudsakligen agera i slutna rum. Inte när aktiviteten flyttade ut på internet, utan när den gick från mejlinglistor till öppnare plattformar. Och jag undrar om det inte är ett problem att nästan alla våra rum har så mycket lägre trösklar nu för tiden. Att blir svårare att skapa ett vi på det sättet. Var skall det ske?

Jag är förstås helt för att du skall starta en nättidskrift för essäer om fantastik, och jag tror att det finns god möjlighet att få fler intresserade – men frågan är hur den förhåller sig till de öppna och slutna rummen. Är det din plattform och är det någonstans där du och dina vänner publicerar sig? Eller är det en naturlig samlingsplats när man råkar vilja skriva en lite mer ambitiös text om science fiction eller fantasy, men inte i ett professionellt sammanhang? När jag en gång i tiden drev Vetsaga tror jag att jag hamnade någonstans mitt emellan: jag ville se den som en nättidskrift för alla som var intresserade, och inte som fandoms kollektiva plats för texter, men arbetade inte heller tillräckligt mycket för att det skulle bli en öppen plattform att skriva på. Vill man ha många intresserade tror jag att man tjänar på att bestämma sig för att definiera tydligare för sig själv vem man tilltalar, inte bara som läsare utan också som skribent. Och eventuellt blir kopplingen till traditionell sf-fandom återigen lite mer diffus.

Entusiasmerandet och de plötsliga storslagna planerna tror jag är det som verkligen försvinner ett år som det här. Samtalen kan man ha på distans. Socialt är det tyngre att bära för vissa än för andra, men många har redan sett sina sociala liv lite i spillror överlag så det faller bara in i ett allmänt mönster. Men det är någonting med att kliva in tre dagar i ett sammanhang med andra människor som delar ens intresse och är där för att de vill och inte i yrket som är svårt att uppleva framför skärmen.

Vad händer ett år utan kongresser? Vad försvinner, vad finns kvar? En sak kan vi konstatera: panelen ”vart är svensk sf-fandom på väg?” försvinner inte bara för att det inte finns någon kongress att hålla den på.

Johan Anglemark: I fråga om trösklarna känner jag mig träffad. Jag har ivrigt hejat på och medvetet möjliggjort sänkningen av trösklarna, utifrån några antaganden. Det första är att kongresserna är, om inte syftet med fandom eller det bästa eller viktigaste med fandom, så vad som med marknadsföringsjargong kallas fandoms Unique Selling Point, dvs det som bara vi gör (i denna utformning) och det som kan tänkas locka utomstående som redan har ett överflöd av gemenskaper med andra som är intresserade av sf eller fantasy. Sf och fantasy är ju allmängods i dag. Alltså har jag bejakat skapandet en plattform som kan locka många med ett intresse för sf och fantasy, så att de ska kunna få syn på våra kongresser. Den målsättningen blir onekligen ironisk under ett år utan kongresser.

Det andra antagandet är att de fandomar i Europa i dag som blomstrar måste göra något rätt, och här tänker jag framför allt på kroatisk och finsk fandom. När jag tittar på dem ser jag fandomar med mycket låga trösklar och stora evenemang, där en del av alla som lockas till honungskrukan fastnar. För att efterapa dessa bedrifter, om än på ett litet annorlunda vis och i blygsammare skala, så har jag verkat för att sänka trösklarna till svensk fandom, väl medveten om att den nya, stora gruppen inte kommer att ha samma självbild och förståelse av sammanhangets ursprung och karakteristika som den historiskt äldre och mindre gruppen hade. I någon mening är detta ett slags cirkelresonemang, eftersom jag med ”blomstra” här syftar på aktivitet och storlek, och inte så mycket på gruppens identitet utöver att de är delaktiga i den globala fandomen med Eurocons och Worldcons, snarare än Comicons och scifi-mässor. Så redan att se dessa grupper som förebilder innebär medvetna steg mot den sortens fandom.

Det tredje, och avgörande antagandet, är att det inte finns någon kausalitet mellan den nya, bredare fandomen med svagare identitet som fans och den äldre ”ursprungliga” fandomens bortvittrande. Bortvittrandet hade skett ändå. De fandomar som inte nu har en diffusare identitet och större upptag av människor, har helt enkelt vittrat bort i snabbare takt. Mitt antagande här är att aktivitet föder aktivitet och att en stor, diffusare fandom ändå kan inspirera sådana som oss att fortsätta med aktiviteter som bokrecensioner, tidskrifter, bloggar och diskussioner som denna helt enkelt genom att ett fanniskt sammanhang finns kvar, om än i delvis annan form. Ser jag på de länder som inte försökt eller lyckats bredda eller sänka trösklarna, så har den sortens aktiviteter helt enkelt dött ut.

För att summera så ser jag den nya, större fandomen med svagare identitet som fans, som en förutsättning för att kunna rädda kvar så mycket som möjligt av den äldre mer textbaserade fandomen som möjligt och att kunna nyrekrytera till den, om än i blygsam omfattning. Och även om det inte skulle gå något vidare, så har vi åtminstone upprätthållit något slags science fiction-gemenskap, ett nätverk för oss att umgås inom.

Anna: Inget av det jag (och, gissar jag, Johan J) skriver handlar om kritik mot hur fandom organiseras idag eller att vi ser som sänkningen av trösklar för att komma in i fandom-gemenskapen som den dålig sak i sig. (Vår diskussion ska kanske främst betraktas som två introverta litteraturnördars utopiska drömmar om att slippa prata med andra människor om annat än litteratur, och då helst genom text). Det är som både du och Johan skriver till stor del nödvändigt för att fandom alls ska kunna fortleva, och antagligen en bidragande anledning till att jag började engagera mig.

Jag är i allmänhet för att sänka trösklarna, om inte bara för att bryta ned idéer om seriöst vs oseriöst fandomdeltagande, vilka därtill tenderar att ha en högst könad dimension och utestänga icke-manliga fans från diverse sammanhang. Därtill jag tror egentligen inte att rörelsen bort från textproduktion mot socialt umgänge som främsta knytpunkt för sf-fandom handlar enbart om ökad popularitet. Om en exempelvis tittar på ett annat, närliggande, fandom-sammanhang, det som framförallt ägnar sig åt shipping och att skriva fanfic, så har den ökat explosionsartat senaste åren och fortfarande behållit sitt fokus på textproduktion. Det till trots att plattformar som tumblr gjort det lättare att röra sig mot gifar och memes som primär kommunikationsform. Kanske handlar det om att det är mindre av en enhetlig fandom än massa små fandoms runt specifika verk som engagerar sig i sitt intresse på samma sätt, men jag tror också att Archive of Our Own, en open source-plattform skapad för och av fanfic-författare och -läsare för att samla fanfic och undvika censur, är en viktig anledning. Den fungerar som en central nodpunkt med låga trösklar och med specifikt fokus på textproduktion. För närvarande har inte sf-fandom något liknande, och jag tror att bristen på en plattform för framförallt text, eller fördjupade diskussioner i en bredare bemärkelse, påverkar. Det är inte Facebook i sig som är problemet, utan att det är mer eller mindre det enda vi har, vilket såklart blir extra kännbart när vi inte heller har kongresserna.

Johan: Det är absolut inget fel på de rum vi har, som fyller viktiga syften. Det är bra att det finns en bred Facebookgrupp med brett tilltal som man inte behöver vara särskilt engagerad för att känna att man vill delta i. Det är förmodligen inte bara bra utan nödvändigt för kongressernas överlevnad att de öppnades upp. Som sagt, utan det här hade vi vittrat bort av andra skäl och sammanhanget är otydligt när folk dyker upp är ett mycket bättre problem än att ha ett tydligt sammanhang dit ingen hittar. Problemet är inte att vi har sänkt trösklar utan att vi i stor utsträckning har övergett alla rum där vi inte har gjort det, för det finns bara ett begränsat antal timmar vi kan lägga på vårt intresse, en begränsad mängd energi, och varför inte lägga den där det faktiskt finns människor som läser och deltar och man får fler svar och reaktioner? Och jag undrar om det inte bara har konsekvenser för textproduktionen, utan också gör det svårare för de där som lockas till honungskrukan att fastna. Fastna i vad? Skall man fastna måste det finnas ett djup, och jag tror att vi som rörelse har gjort det djupet lite väl svårt att hitta.

Vi skall inte överdriva heller: exempel som SF-Forum finns kvar. Men mer sällan än vad som brukade vara fallet, och mer perifert i vad vi gör och hur vi ser oss själva.

När saknar man sf-kongresser? Nu saknar man sf-kongresser. Jag har tänkt på det här ett par dagar till och har några funderingar om hur man skulle kunna gå vidare som jag har utvecklat i mitt senaste brev till dig, Anna, när det än kommer fram. Kongresserna är entusiasmerande, men de underlättar också att rent praktiskt göra någonting som involverar andra personer. Nu hade jag velat dyka på folk i korridorerna och samla dem runt bord i baren där den som slår sig ned i tro att det är en oskyldig konversation snabbt finner sig delaktig. Det är så mycket svårare att göra dumheter utan kongress. Den känslan tar sig inte alls genom skärmen.

Så skall man behöva leva nästan två år utan det.

« »

© 2020 Kontakt. Tema av Anders Norén.