Som dess titel antyder, utspelar sig John Kessels sf-roman The Moon and the Other (2017) på månen, bland de olika kolonier som etablerats där sedan himlakroppen koloniserats av jordens befolkning. Handlingen centreras framförallt kring kolonin Fowler (en blinkning till den feministiska sf-författaren Karen Joy Fowler), där samhället Society of Cousins håller till, en matriarkal koloni som skapats utifrån grundförståelsen att biologi i någon mån är öde och att det enda sättet att skapa ett jämställt samhälle fritt från våld att göra män till andra klassens medborgare. Män i Society of Cousins kan inte rösta eller inneha varken politiska maktpositioner eller vårdnaden om barn, men lever i övrigt vad kolonin refererar till som ”a life of privilege” – de tillåts göra vad de vill, bli vad de vill, ligga med vem de vill, och kan få rösträtt i utbyte mot att utföra vissa av kolonins mer oönskade arbetsuppgifter.

Självklart är inte alla nöjda med detta status quo. Det finns fraktioner inom kolonin som arbetar för mäns rättigheter, som de så kallade ”Spartans” – månens motsvarighet till mansrättsaktivister som propagerar för ”återvändandet” till en glorifierad stenåldersmaskulinitet – eller det politiska parti som går till val på att ge män rösträtt och inkludera dem i politiken och samhällets styrande. Men intressant nog är det framförallt de omgivande, patriarkala, månkolonierna som anser att Fowler-kolonin är problematisk – till stor del på grund av kolonins genusrelationer, men också på grund av dess avancerade teknik, vetenskap och ingenjörskonst.

Matriarkala världar av olika slag är ett återkommande tema i sf-litteratur. The Moon and the Other är en bra bok och i sig själv ett intressant tillägg till subgenren, om en kan kalla den för det, men det som är speciellt intressant med Kessels roman är dess intertextuella aspekter. På många vis är The Moon and the Other lika mycket en bok om tidigare texter som handlar om matriarkala eller kvinnoseparatistiska världar, som en bok försatt i en sådan värld.

Kessel avhandlar och diskuterar med varierande grad av skärpa vad utformningen dessa typer av världar ofta faktiskt säger om tankeexperimentets förutsättningar och möjligheter. Bland annat är han noga med att illustrera att matriarkala och kvinnoseparatistiska världar alltid i åtminstone någon mån utgår från biologisk determinism, och att de därmed utgör ett problem för en intersektionell feminism som inkluderar transfrågor. Tyvärr mynnar den analysen aldrig ut i speciellt mycket; just den berättelsetråden handlar framförallt om att Kessel framställer en politiskt aktiv kvinna som genomgått könskorrigerande behandling som en ”man som var tvungen att bli kvinna för att kunna ställa upp i val”, en bild som används av förespråkarna för manlig rösträtt för att illustrera problemet med att män saknar politisk representation. Även om maktaspekterna ser annorlunda ut Society of Cousins, är idén om att män genomgår könskorrigeringar för att sabotera för kvinnor en så pass förhärskande myt om transkvinnor i vår kultur att en sådan skildring kräver mångt mycket mer finess än vad Kessel demonstrerar här för att undvika att spela dessa transfoba föreställningar rakt i händerna.

Överlag är det mycket som rör Society of Cousins ideologiska grundvalar som går att ifrågasätta och som ibland känns ogenomtänkt, men där Kessels diskussion om matriarkala världar som en sf-trop verkligen glänser är i hur han diskuterar omvärldens reaktion till Society of Cousins. En stor del av romanens handling kretsar som sagt kring just hur hotfull och problematisk kolonin framstår för de omgivande, patriarkala kolonierna. Återkommande är exempelvis att människor ondgör sig över hur illa män i Society of Cousins behandlas, samtidigt som de är blinda för att den klassbaserade exploaterande som deras hemkolonier bygger på i realiteten bidrar till att fler män far fysiskt och mentalt illa än i Society of Cousins, som inte är ett kapitalistiskt samhälle. Denna attityd dras till sin spets när en grupp utredare skickas till Society of Cousins på uppdrag av de andra kolonierna, på pappret för att utreda ”the conditions of men”, men egentligen för att stjäla forskningshemligheter och, slutligen, destabilisera kolonin och möjliggöra ett militärt övertagande utifrån.

Det som skiljer The Moon and the Other från många av sina subgenresyskon är att den inte bara är intresserad av den matriarkala världen i sig, utan framförallt dess relation till sin oförstående omvärld. Bokens skarpaste aspekt är just skildringen av hur störande den matriarkala kolonin blir för resten av månen, inte främst på grund av att män saknar rättigheter där, utan för att den är ett alternativ till det patriarkala klassamhälle som präglar de andra kolonierna, vilket gör den farlig.

Society of Cousins är en av de mest tekniskt avancerade kolonierna på månen, och har också gett upphov flera av månens främsta forskare – framförallt när det gäller teknik för terraforming. Detta är såklart en uppenbar blinkning till de berättelser – skrivna framförallt men inte uteslutande av manliga författare – där ett samhälle lett av eller bestående enbart av kvinnor också är ett samhälle av teknisk och (natur)vetenskaplig regression. När en av kolonins ledande forskare, Eva Maggiesdaughter, presenterar en stor vetenskaplig upptäckt för världssamfundet säger hon till och med under presskonferensen: ”I am proud that we in the Society of Cousins got there first. It gives lie to those who say that we are incapable of innovative scientific research.”

Det de krafter utanför kolonin som konspirerar mot den främst vill åt är det Evas forskningsteam uppfunnit. Det är en så kallad Intergrated Quantum Scanner Array, förkortas IQSA, en apparat som kan skanna och kopiera all materia, inklusive levande organismer. Den skapades två decennier innan Eva presenterar den, och har hållits hemlig på grund av de moraliska problem som tekniken innebär:

We do not, except in the most severe cases, abandon disruptive technology. We regulate them. I proposed that we should release the news of our invention and set up a system to tightly control its future use. But my sisters and brothers pointed out to me that not everyone treats technology in this rational way. So for twenty years, we’ve kept the IQSA secret.

Nyheten skapar omedelbart upprorsstämning på månen. Trots att Eva är noga med att påpeka hur kostsam och potentiellt farlig tekniken är, vill ingen lyssna. Vid presskonferensen frågar en journalist ”[H]ow can you have suppressed something with such power to transform the world?” Eva svarar: ”The fact that it has that power is reason to take the greatest care with it”, varpå han säger: ”Information wants to be free.” ”Information, as I understand it, does not have volition. Most of the Earth has pursued this freedom, and the results have not been happy”, replikerar Eva. Eva menar att det faktum att hennes forskningsteam uppfann skannern och sedan höll den hemlig i tjugo år utan att missbruka den ”gives the lie, too, to the idea that any technology that humans invent must be used in any way it is possible to use it”. Hon insisterar på att det går att ha en ansvarsfull och hållbar inställning till teknologisk utveckling, men de övriga kolonierna håller inte med.

Redan dagen därpå rapporterar månens journalistkår sensationalistiskt om nyheten: ”The Matrons pride themselves on having no standing army. It turns out they don’t need one. All they need is one lethally trained soldier, and the weapons to equip him, and they can instantly create an army of copies, all of them identically committed to the radical state […]”. Om avslöjandet att Eva i en svag stund, överväldigad av sorg, gjort en kopia av sin döda son, Carey, skriver de: ”And if you like this Carey, maybe you can buy a copy for yourself?” Samtidigt som de övriga månkolonierna inte kan tolerera Society of Cousins på grund av att den leds och styrs av kvinnor, kan de inte heller föreställa sig att kolonin faktiskt kan vara fundamentalt olik resten av månens kapitalistiska och krigiska kolonier. Att de hållit skannern hemlig kan omöjligen bero på ett försök att ta ansvar för farlig teknisk utveckling, utan måste vara en del av en plan att erövra de andra kolonierna genom en klonarmé eller skapa subhumana klonade slavar att köpa och sälja. I deras ögon är Society of Cousins en omöjlighet på två vis – för det första ett samhälle styrt av kvinnor, och för det andra ett samhälle som, trots dess många problem, åtminstone sätter människor framför ekonomisk tillväxt.

Fowler är ett hot som måste omintetgöras på något vis, är de flesta utanför kolonin överens om. Men det är den inflytelserika affärsmannen Cyrus Eskander som gör slag i saken. Medan hela månen är i uppror över hemlighållandet av skannern, låter han placera ut en bomb som spränger ett hål i kupolen över Fowler. Medan kolonins invånare i panik flyr till skyddsrummen, sprängs ytterligare en laddning i kolonins största byggnad. En majoritet av invånarna dör eller skadas allvarligt, och i förvirringen och paniken efteråt kliver Eskander in med paramilitära trupper och erövrar kolonin.

När Eva i kölvattnet efter attacken diskuterar vad som hänt med Mira, en kollega tillika Careys flickvän, säger hon uppgivet, ”It doesn’t matter. The patriarchies were bound to force their way into the Society.” Kessel kan den trop inom vilken han skriver – om en läst mer än ett fåtal av de berättelser som använder sig av den vet en att patriarkatet obönhörligen kommer tvinga sig in i de världar som uppstått eller konstruerats som alternativ till det.

I Charlotte Perkins Gilmans Herland (1905) är patriarkatets intåg och männens återkomst något kvinnorna länge inväntat, och utgör en möjlighet att bygga upp ett nytt, mer jämställt tvåkönssamhälle än det som finns utanför Herland. I Maria Turtschaninoffs Maresi är det nästan redan från första sidan uppenbart vad bokens handling kommer utmynna i – den kvinnoseparatistiska klosterön som grundats för att agera fristad för kvinnor som behöver skydd eller en plats att utvecklas intellektuellt, kommer att invaderas av män. Redan i bokens början etableras känslan av att det omöjligt kan sluta på annat vis. Mer sf-klassiska exempel som Joanna Russ ”When It Changed” (1972) och James Tiptrees “Houston, Houston, Do You Read?” (1976) handlar om samma sak, om än med skilda narrativa upplösningar. Det radikalfeministiska matriarkat Elizabeth Bear ironiskt skildrar i Carnival (2006) släpper vid romanens början för första gången någonsin in två utomstående män i kolonin i tron om att de är diplomater. Egentligen är de spioner där för att försöka förstå och om möjligt stjäla deras system för att framställa hållbar energi.

Trots sina övergripande tematiska och narrativa likheter, är dessa berättelser på andra vis väldigt olika. Herland var Gilman Perkins försök att sprida sina teorier om hur ett ”utopiskt” samhälle som producerade ideala samhällsmedborgare skulle kunna uppnås, för vilket jämställdhet mellan (vita) män och kvinnor var en förutsättning. Tiptrees novell är ett försök att slå hål på myten om maskulin överhöghet, och precis som ”When It Changed” skildrar den också det tragiska i mäns misslyckande att uppfatta till kvinnor som kompletta, hela människor. Liksom The Moon and the Other är Carnival är en roman som till stor del handlar om matriarkala världar som sf-trop. Maresi är en fantasyroman, och en coming of age-berättelse. Det alla dessa berättelser om matriarkala eller kvinnoseparatistiska världar trots sina olikheter dock råkar ha gemensamt är att de alla handlar om manliga och/eller patriarkala intrång i världen, med varierande grad av påverkan på samhällsstrukturen. Till och med i Nicola Griffiths Ammonite (1992), där den kvinnoseparatistiska planeten i fråga är rent dödlig för män att sätta sin fot på, är den patriarkala, kapitalistiska omvärlden inte långt borta: ”[T]hey’ll be back. And when they do, they’ll be holding our destruction, the destruction of all the communities of this world […]”.

Det finns fler exempel. Precis som Eva Maggiesdaughter anser Janet, protagonisten i ”When It Changed”, att männens ankomst till Whileaway var oundviklig: ”We’ve been intellectually prepared for this ever since the Colony was founded, ever since it was abandoned, but this is different. This is awful.” Whileaways ursprungliga namn var till och med ”For-a-while”. En ytterligare intressant aspekt är att i ingen av exemplen som handlar om matriarkala, snarare än kvinnoseparatistiska, världar sker detta intrång och de omstörtande förändringar som i flera fall följer på grund av omsorg för mäns rättigheter. Även om flera av berättelserna diskuterar frågan och inkluderar karaktärer eller grupper som engagerar sig i frågan, är det aldrig det som ligger till grunden för de förändringar som följer (i The Moon and the Other används det ju enbart som ett svepskäl för att få utreda kolonin).

Att berättelser om dessa världar ofta bygger på ett möte med omvärlden är inte så konstigt – det är ju i just det mötet som tropens feministiska potential på många vis ligger. Genom att isolera kvinnor från män och/eller patriarkala samhällsstrukturer blir dessa romaner en ansats att ifrågasätta uppfattningar om vad som förutsätts vara ”biologiskt” och ”naturligt” för kvinnor (och i förlängningen män) genom att föreställa sig hur de, och samhällen, skulle se ut i en värld som inte styrs av män. När det gäller kvinnoseparatistiska världar krävs också detta utanförperspektiv för att göra kön läsbart som kategori, då det på en värld med ett kön inte har någon egentlig bäring. Med det sagt tycker jag fortfarande att det är anmärkningsvärt att narrativen i dessa olika berättelser graviterar mot samma sak: det oundvikliga intåget av män och/eller patriarkatet. Kanske kan Kessels roman bidra med åtminstone ett svar. Precis som resten av månkolonierna paradoxalt nog inte kan föreställa sig att Fowler är vare sig en hållbar koloni eller radikalt annorlunda än deras egna samhällen, är det kanske lättare att föreställa sig och skildra konflikten mellan ett matriarkalt eller kvinnoseparatistiskt samhälle och ett patriarkalt dito än att skildra det okända: ett samhälle och samhällsmedborgare omärkta av patriarkala maktstrukturer.