Kontakt

Textcon 2020

Textpanel: A Memory Called Empire

Johan Jönsson



Johan Jönsson och Anna Bark Persson diskuterar Arkady Martines A Memory Called Empire, en av 2019 års mest och uppmärksammade och hyllade science fiction-romaner. Det är en bok med en mycket stark och påtaglig estetik. Men håller världsbygget hela vägen?

Johan Jönsson: När jag nyss hade läst Arkady Martines A Memory Called Empire försökte jag kortfattat beskriva den:

I ett aggressivt expansivt rymdimperium som i århundraden lagt nya system under sig med militärmakt måste en på sätt och vis utomstående person navigera sig fram. Hon har en trogen följeslagare – som egentligen inte känner henne väl alls – vid sin sida, en medborgare i detta poesiälskande rike med lätt nedlåtande inställning till den bildade barbaren som tagit sig in i en värld där själva ordet för riket sammanfaller med benämningen av den civiliserade världen, någonting boken regelbundet kommenterar. Med ett hot vid horisonten – en tekniskt överlägsen ickemänsklig civilisation som inte går att kommunicera med – och möjligheten att föra över delar av sitt jag från en kropp till en annan måste huvudpersonen navigera ett samhälle där makten är i konflikt med sig själv.

Poängen är att det här lika gärna kan vara Ann Leckies Ancillary Justice. Det är en väldigt ytlig läsning, fäst vid yttre omständigheter, men likheterna är så många påstridiga att det är svårt att inte jämföra romanerna med varandra, vilket inte riktigt är till fördel för A Memory Called Empire. Egentligen är väl den största skillnaden mellan att vara en epigon och bara följa en genrekonvention att man i det sistnämnda fallet är något fler som gör det, men det finns så mycket som skaver i min läsning av A Memory Called Empire. Jag har väldigt svårt att köpa Martines skildring av att stå på kanten till ett imperium, men inte riktigt höra dit. Det är en mycket svårare skildring än att bara försöka sig på en plats, för en plats har sin egen logik. Läs poesin i Teixcalaan: den är tillräckligt kompetent utförd för att jag som läsare skall kunna acceptera den som så bra eller dålig som Martine säger att den är, inom sin kontext. Det skiljer sig från vad som går att göra en skildring av ett litterärt sammanhang vi kan mer om. Ta Henry Morgan i Klas Östergrens Gentlemen – ett underbarn, i bokens fiktiva Sverige ett av stort litterärt löftena. Hans poesi citeras lite för mycket för att Östergren skall komma undan med det. Främmande kontext är en annan sak. Willy Kyrklund skrev en gång om att från sitt perspektiv kommentera Hafez: säger han att dikten saknar utveckling får han det persiska svaret att det inte är meningen att den skall ha det. Vad skall han svara på det? Den västerländske barbaren lommar besegrad bort.

Men upplevelsen av att likt Mahit Dzmare stå på kanten av en dominerande kultur, att se dess litteratur och underhållning ösas över en utan att ha satt sin fot där, är lite mer allmängiltigt. Ett exempel: vid ett tillfälle kommer Three Seagrass tillbaka efter en kort sjukhusvistelse, och skämtar om livets oundvikliga förgänglighet vilket Mahit inte riktigt greppar, och hon muttrar om att humor är det sista man läser sig i ett främmande språk. Det är förstås inte sant. Humor är precis sådant som litteratur och underhållning bär med sig och som man greppar långt före man känner sig hemma i vardagssysslor om man har lärt sig ett språk på avstånd genom dess kulturella skapelser. Mahit kan naturligtvis ha haft fel inom berättelsens ramar, men … det är så mycket som inte känns trovärdigt. Och Mahits balans mellan sin kärlek till och kunskap om det imperium hon har skickats till och hur främmande hon ändå är, det är lite för centralt i boken för att den skall ha råd att misslyckas med det.

Anna Bark Persson: A Memory Called Empire är inte en dålig bok. Visst ligger den för nära Leckies trilogi för att överhuvudtaget kännas speciellt storartad, men ser en till romanens beståndsdelar så finns det mycket som borde bli bra, om en gillar rymdopera. Mitt främsta problem med den är att den är mer intresserad av att berätta för mig vad den är för slags berättelse än att faktiskt utgöra berättelsen ifråga. Jag menar inte att Martine nödvändigtvis misslyckats med att ”show, don’t tell”, utan det jag menar är att texten berättar för mig att oj, vilket mäktigt och lockande imperium Teixcalaan är, och oj, vad Mahit dras till dess kultur, och herregud vilka briljanta intriger som huvudstadens elit smider – samtidigt som ingen av dessa centrala saker skildras tillräckligt övertygande. Jag kan förstå varför så mycket av den fantastiska poesi som imperiet producerar och som handlingen till stor mån centreras kring inte dyker upp i större utsträckning eftersom det skulle vara svårt att förmedla, men det duger inte för de andra delarna. Martine skriver bra och detta är ju trots allt hennes debut, men texten känns ytlig, i flera bemärkelser. Martine är väldigt bra på målande, intrikata beskrivningar, men sämre på att få sin värld eller sina karaktärer att kännas levande.

Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.

Johan: Nej, dålig vore väl hårt att kalla den. Jag tycker att den är lite medioker: underhållande, med en del minnesvärt i sitt världs- och idébygge men förglömlig som berättelse. Hade jag aldrig hört någonting om den och plockat den på måfå ur bokhyllan hade jag förmodligen blivit positivt överraskad – nog är den bättre än det mesta som publiceras. Bara inte tillräckligt mycket bättre, och det är svårt att läsa en bok utanför den kontext man känner den i. Och den kontexten är ändå att det här hålls fram som en av förra årets bästa böcker. Nominerad till Locus-, Nebula-, Clarke- och Hugopriset: den engelskspråkiga branschen har bestämt sig för att det här är en av de böcker som är värda att lyfta fram och lägga i vårt gemensamma minne. Det är en form av kanonförklaring. Och det är orimligt för en lite kul debut med brister.

Ja, Martine lider förmodligen av att vara amerikan. Hon hör till det närmaste ett militärt och kulturellt dominerande imperium vår verklighet känner till. Det är inte utan viss ironi man – åtminstone jag – läser A Memory Called Empire på engelska, ett språk jag har lärt mig på avstånd till stor del genom att ta till mig dess litteratur utan att någonsin besöka ett land där engelska talades förrän en bit in i vuxen ålder när jag redan talade språket flytande och hade det som självklar del av min identitet. Det är naturligtvis inte samma sak, och jag tänker inte påstå att Mahits upplevelse borde vara präglad av min, men många av Martines läsare kommer ändå långt närmare att veta hur det är att växa upp i ett imperiums skugga än hon gör. Hon har studerat det – hennes forskningsområde var Bysantinska riket, innan hon sadlade om från akademin och blev stadsplanerare – och den bygger på gedigna kunskaper om hur ett imperium sträcker sig in i sina grannar, men det ger god grund om hur imperiet fungerar när det sträcker sig utåt och vagare förståelse för de personliga mekanismerna i att förhålla sig till det. Det hjälper förmodligen inte att personteckningarna inte är hennes allra starkaste sida. Jag tycker ändå att hon lyckas väl med att få läsaren att acceptera det enda egentligen skildrar – Teixcalaan – som det främmande och den rymdstation vi ärligt talat läser väldigt lite om som det hemtama.

Men visst är det ett festligt montage? Jag tilltalas mycket av det, som tyngden i att låta meddela saker genom fysiska föremål trots att det är krångligt och onödigt. Det är en fin estetik. Tyvärr måste även den lyftas fram: läsaren får inte själv känna in den, utan Martine måste genom sin huvudperson låta skriva läsaren på näsan. Och det är kul med poesin. Inte bara med poesin i sig, utan hur hon – liksom ett antal andra sf-författare nu, men av alla genrekonventioner är den att ett rymdimperium måste ha tyngd i sin lyrik kanske den bästa – även här låter den tala om fokuset på estetik över det praktiska. Teixcalaan är ett samhälle med en förment talad poesikultur. När Three Seagrass hämtar upp Mahit och de första gången reser genom staden reciterar hon under hela resan poesi för den nyanlända ambassadören som ett sätt att introducera byggnaderna de reser förbi. Samtidigt är en väldigt skriftligt dominerad poesi. Det finns en del man kan ifrågasätta hos Walter J. Ong, men enkelt påpekande han byggde en del av sin argumentation på var att den muntliga poesin förändras vid varje uppläsning för den memoreras inte ord för ord och att det är en av de viktiga punkter där den muntliga och skriftliga kulturen skiljer sig från varandra och så bygger man inte kanon genom århundradena. När Three Seagrass, Twelve Azalea och Mahit sitter fångade hos informationsministeriet och skall meddela Nineteen Adze genom den dikt som sedan sätter sig i det kollektiva medvetandet gör de det i skriven form: de ord som sedan skall ropas eller sjungas är först text. Som mest är det väl vad John Mileys Foley i How to Read an Oral Poem kallar för ”voiced texts”. Teixcalaan memorerar och deklamerar. Men det är estetisk yta ovanpå en skriftkultur. Och som sådant känns det lite som ytterligare pynt.

Anna: ”I am being devoured by my own poetic imagination”, tänker Mahit vid ett tillfälle, och det skulle väl kunna vara en beskrivning av hur jag upplever boken; det är uppenbart att Martine haft roligt när hon skapat sin värld och hennes entusiasm är smittsam, men den tar också över texten. Framförallt när hon vill försäkra sig om att läsaren ska förstå exakt hur finurlig hon är, som när Mahit träffar på ett barn vid namn Two Cartograph vars mor refererar till honom som Map: ”Two Cartograph and called Map.” Vid det laget har vi redan läst Three Seagrass och Twelve Azalea referera till varandra som ”Reed” respektive ”Petal”, vi förstår hur smeknamnen fungerar. Samma sak när Mahit anmärker att ”between your insinuations of impropriety and Twelve Azalea’s unsigned messages I really will feel like I’m a character in Red Flowerbuds for Thirty Ribbon”. Eller när hon manövrerar sig själv till att bli gäst/fånge hos Nineteen Adze och noterar att hon är en ”glittering quick-spoken politician who made you want to toss quips back and forth” – dessa scener är mindre de scener Martine så uppenbart vill frambringa och istället övertydliga anspelningar på dem. Ibland känns A Memory Called Empire mindre som den en bok än en karta över den bok Martine så uppenbart vill skriva – det glittrande, svepande, utsökta politiskt drama som hon faktiskt aldrig riktigt når fram till.

Där romanen verkligen lyser är ju världsbygget, men det förtas ju också av att Mahits upplevelse av den dominerande, imperialistiska kulturen är så platt. Visst är Martine stundtals bra på att skildra hennes skräckblandade förtjusning inför att äntligen befinna sig mitt i det hon drömt om, samtidigt som hon inte riktigt kan eller törs ta plats inom det, men jag saknar hur det påverkar henne åt andra hållet: att internalisera en överordnad kultur handlar lika mycket om att beundra eller obönhörligen dras mot den, som hur den påverkar den egna blicken på det hemtama – som tenderar att växelvis romantiseras eller förskjutas. Lsel-stationen är inte lika intressant, eller glittrande, som Teixcalaan, men Mahits upplevelse och förståelse av sitt hem tycks inte förändras nämnvärt inte av varken hennes förkärlek för eller vistelse i imperiet. Även när Mahit ber Nineteen Adze skicka hem henne innan hon inte längre vill bli hemskickad, handlar det om Teixcalaans lockelse, inte hennes förhållande till hemstationen.

Men framförallt lider A Memory Called Empire kanske mest av att ligga så när andra, bättre, böcker. Som ovan nämnda Ancillary Justice, som är en mycket mer fulländad text än Martines och med betydligt bättre karaktärsteckningar och där imperiet har en tyngd jag saknar här. Jag jämför den också med Seth Dickinsons The Traitor Baru Cormorant, vars imperium på många vis är mindre komplext och mer platt tecknat, men vars fruktansvärda tyngd och lika fruktansvärda lockelse känns. Om jag inte minns fel skrev Martine i sin recension av Dickinsons roman att hon fann hans skildring av Falcrest-republiken oövertygande, just eftersom det till största delen verkar genom regelrätt, toppstyrt förtryck snarare än genom lockelsen imperiet erbjuder och den sociala indoktrinering som medföljer. Det håller jag inte med om, men däremot tycker jag att Teixcalaans sämre sidor hade kunnat framkomma med. Kanske är det på grund av att det är Mahits romantiserade blick på imperiet vi får ta del av eller att romanen framförallt utspelas bland imperiets elit, men jag får ingen känsla för Teixcalaan som en stormakt och hur den makten, bortom imperiets dominans av kulturlandskapet, formar eller gör åverkan på imperiets medborgare, dess koloniserade grannar eller invånare i nyligen införlivade territorium, saker som både Dickinson och Leckie är väldigt bra på att förmedla.

Nu är det här kanske början på en helt annan diskussion, men på tal om nomineringarna till årets största priser så skulle jag säga att detsamma går att säga om samtliga böcker jag läst i exempelvis Hugons romankategori. Gideon the NinthThe Light Brigade och The City in the Middle of the Night är böcker som är väldigt estetiskt tilltalande, men som lämnar en del i övrigt att önska när det gäller idéstoff, intrig, och karaktärsteckningar. Samma sak gäller This Is How You Lose the Time War som dykt upp bland de flesta pris med en novella-kategori. Gideon the Ninth marknadsfördes som ”Lesbian necromancers explore a haunted gothic palace in space!” och ja, det är precis vad boken är, full av ruttnande rymdslott, svart spets och lesbiska svartkonstnärer, men världsbygget saknar inneboende logik, handlingen tycks sakna tydligt syfte eller mål och texten är lika rörig som atmosfärisk. Men atmosfärisk är den.

Johan: Vill man verkligen se bristerna i världsbygget i A Memory Called Empire blottas tycker jag att man skall läsa utflykten till Belltown Six, där Martine faktiskt får tillfälle att visa upp någonting annat av staden och ett tillfälle att fördjupa Teixcalaan. Men det är en av romanens allra plattaste episoder, för skildringen av Teixcalaan gör sig inte väl med någon form av djup. Det är en glittrande yta att stanna vid, som en sjö en molnfri sommardag. Fantastiskt när solen reflekteras, men dyker man ned inser man att syrebristen har lett till bottendöd. Hon har uppenbarligen velat peka på samhället utanför palatset också. De yttre systemen. Staden utanför de privilegierade kvarteren. Tyvärr når det aldrig dit. Det är, som du säger, en skildring av ett vidsträckt imperium ihoptryckt i en stadsdel. Däremot tycker jag att Martine klarar av att skildra den kulturella dominansen på ett sätt som känns mindre som en kuliss och mer trovärdigt, men på ett sätt som nästan lika gärna hade kunnat handla om en kulturellt dominerande liten stadsstat.

Jag förstår vad Martine menar om The Traitor Baru Cormorant, men utan att ha läst recensionen låter det väldigt förenklande, givet att Seth Dickinson har försökt skildra ett imperium som mycket medvetet använder sin ekonomiska makt för att locka och snärja sina tilltänkta rov för imperiets expansion. Jag kom att tänka på någonting Dylan Moran sade en gång om USA och dess mjuka makt, eller den mjuka makt de åtminstone hade när de hade ett ledarskap som förstod konceptet, när han beskrev folk som skulle försöka kasta av sig det amerikanska oket och samlas för att smida planer och intriger: ”And what America does while all those people are talking, it very, very gradually builds a Starbucks around them … and then they become Americans.” Men vi ser ingenting av Teixcalaans förmåga att locka och indoktrinera för att växa. Ingen på Lsel, som skildras i små korta avsnitt, är ens kluven till möjligheten att bli en del av imperiet. Även Mahit gör allt för att stationen skall förbli fri. När hon stöter på en av ambassadörerna för ett av de nyligen integrerade områdena hanterar ambassadören att ha blivit en del av imperiet huvudsakligen genom att dränka sin sorger i sprit. Mahit och hennes företrädare, Yskander Aghavn, målas gång på gång upp som avvikande i sin kärlek till den teixcalaanska kulturen. Det nämns i förbigående någon gång att det finns ungdomar som lämnar Lsel för ett liv i Teixcalaan, men det skildras aldrig medan det aparta i Mahits och Yskanders förhållande till imperiet hamras in.

Jag för en tapper kamp mot att läsa mediokra böcker bara för att alla pratar om dem, och försöker mest läsa sådant som har åtminstone tio år på nacken – uppenbarligen utan att lyckas helt, men så är det också bara en sorteringsmekanism, inte ett moralfråga – så jag har förstås inte läst några av de andra böckerna du räknar upp, förutom en liten bit i This Is How You Lose the Time War vilket var nog för att bestämma mig för att jag nog faktiskt inte behöver läsa hela. Är det för att den engelskspråkiga scenen bestämt sig för att det är det här – kul yta, bra atmosfär – som är litteratur eller för att nomineringar styrs så mycket av faktorer som ligger utanför litteraturen?

Anna: Kristina Fjelkestam har myntat termen retrofili för att beskriva en viss form av studie eller intresse av historia, den som går bortom att enbart förstå historia; retrofili avser ett begär efter det förflutna, en vanmäktigt och sinnligt försök att komma i kontakt med den, uppleva den, känna vid den. Nu är detta kanske en orättvis läsning eftersom jag till skillnad från exempel Leckie och Dickinson känner till Martines bakgrund som historiker och dessutom hörde henne diskutera sin egen fascination till det förflutna hon studerar under Reception Histories of the Future-konferensen i Uppsala 2017, men Mahits (och Yskanders) dragning till imperiet tycker jag blir mycket mer förståelig som ett slags utslag av författarens egna retrofili – en affektiv dragning till sitt studieobjekt som akademins ramar sällan lämnar utrymme för och som kan uttryckas först när imperiet placeras utanför tiden, enligt rymdoperans fjärran och oklara kronologi. Mahits dragning till Teixcalaan blir mer förståelig om den läses inte främst som ett utslag av den biomakt genom vilken imperium möjliggörs och expanderar, utan som en alltför affektiv och vagt besynnerlig närhet till ett fenomen hon borde eller förväntas förhålla sig på en objektiv distans till.

Med det lämnar jag min pseudopsykologiska läsning av Martine genom hennes text därhän, eftersom jag egentligen tycker det är ett mindre intressant sätt att läsa och förstå texter på.

Då jag är en svag person som lätt blir förledd av hype så har jag ju läst en stor del av de romaner som återkommer på nomineringslistorna i år, och för att svara på din fråga så tror jag främst att det är det sistnämnda – detta är alla böcker (måhända med undantag av The Ten Thousand Doors of January som jag inte är bekant med) som haft stora markandsföringskampanjer och varit väldigt påkostade publikationer. De har helt enkelt, tack vare intensiv marknadsföring som plockats upp effektivt på sociala medier, synts mycket. Men med det sagt så är A Memory Called EmpireGideon the NinthThe Light Brigade och This Is How You Lose the Time War alla romaner som jag personligen sett folk, både på sociala medier och IRL, diskutera i väldigt positiva ordalag, så nog är det något som också går hem.

Tittar en tillbaka på de senaste årens nomineringar i romankategorin för Hugon så ser det ut som om rymdoperan långsamt har kommit att dominera (måhända har Ancillary Justices popularitet varit en bidragande faktor?). Att romanerna som utgör 2020:s lista känns som mer yta än innehåll kanske helt enkelt beror på just detta, att vi börjar nå rymdoperaerans kulmen; det finns snart kanske inte så mycket mer spännande att göra med just denna subgenre länge, och allt eftersom kommer väl något nytt segla upp som det nya svarta.

« »

© 2022 Kontakt. Tema av Anders Norén.