Jag har en hypotes: Upptäckten av linjär tid, geologisk tid, och modellen av historien som en extremt lång linjär sekvens, var en avgörande inverkan på tidig science fiction och fortsatte att vara den dominerande outtalade ”ideologin” i sf, fram till idag, när våra begrepp om tid är mer blandade och elastiska. I de flesta stamkulturer som ännu inte har utvecklat skriftspråk, är tiden inte alls linjär. Uppfattningen om tid tenderar att vara i huvudsak cirkulär, cyklisk: Vår, sommar, höst, vinter, börja om. Det förflutna är aldrig ”långt borta” i en stamkultur – det märks alltid på hur en stam återuppväcker en fejd med någon rivaliserande stam – vad det än var som fick dem att hata den andra byn verkar alltid ha hänt precis igår. Tidsaspekten är ett komprimerat ”nu” som innehåller alla händelser. Det finns inte ett ”perspektiv”.

Stamkulturer har en mycket dålig förmåga att uppfatta evolution eller utveckling; saker och ting uppfattas som ”hur de alltid varit och kommer att förbli”; ”så är det bara”. Det är därför folksagor aldrig handlar om att samhället förändras. ”Historieböckerna” före modern tid, även i de mest avancerade kulturerna, var en mix av skapelsemyter och uppgifter om verkliga historiska händelser. Människor kunde inte föreställa sig att universum var mycket gammalt, och än mindre att själva jorden var det. Där de historiska dokumenten upphörde, tog myterna vid.

Föreställningen om extremt långa tidsrymder tycks ha börjat i Indien, förmodligen eftersom Indien var den första kulturen som uppfann siffran noll, vilket gjorde det möjligt att skriva mycket stora tal. Myten om den sovande guden Bramah som drömmer universum i tusentals miljoner år, är dock fortfarande i mytologins område.

Antika kulturer har ofta en uppfattning om ”världens ände”, som till exempel Ragnarök, där hela världen förstörs och kanske återskapas. Men: det finns inga belägg för att vikingarna sade, eller skrev ner, att Ragnarök skulle inträffa på en viss dag under ett visst år. Deras uppfattning om Ragnarök som en händelse placerades inte i ”vanlig” tid, men var en del av mytologisk tid, på samma sätt som världens skapelse – och förmodligen förstår vi inte skillnaden mellan ”vanlig” tid och mytologisk tid idag. (Vikingatidens kalender som vi känner den använde runor och var rudimentär – fokus låg på årstidernas växling. Tideräkningen var relativ, inte absolut: den utgick från kända händelser som ansågs viktiga, till exempel ”fem vintrar efter slaget vid så-och-så”.)

Att tänka i ”historisk realtid”, med exakta datum för verkliga händelser, tycks ha ett samband med utvecklingen av allmänt utbredd läskunnighet. Läsning verkar uppmuntra till linjärt tänkande. (Jag hänvisar här till Marshall McLuhan, pionjären i mediateori.) Vårt nutida tideräkningssystem utgår som bekant inte från världens skapelse, men från den medeltida kyrkans officiella datum för Jesu födelse. Och i den gamla kristendomen var världen inte så gammal.

Det är nog ingen tillfällighet att Renässansen inträffade efter en revolution inom konsten: upptäckten av centralperspektiv. I medeltida målningar eller forntida kinesisk konst finns ingen vanishing point. Allt utrymme i bilderna är ett mer eller mindre ”platt” rum där alla ting och händelser existerar samtidigt, och det görs ingen skillnad mellan dåtid, nutid och framtid. Om varje punkt i rymden i ett gammalt kinesiskt träsnitt befinner sig i ett slags ”platt” universum, innebär detta också att de befinner sig i ett slags ”platt” tid. ”Platt” tid kan beskrivas med följande liknelse: En person blundar och försöker uppfatta rummet utan att kunna se det. I det mörkret blir alla ljud lika viktiga. Personen kan inte uppfatta långa sträckor eller ett väldigt stort universum, och det är mycket svårt att tänka på tid i långa spännvidder. Allt blir ”nu”. (Författaren Carolyn Ives Gilman tar upp detta tema på ett fascinerande vis i sin roman Dark Orbit [2015].) Centralperspektivet främjade uppfattningen av en stor, till och med oändlig visuellt baserad rymd. När Renässansen expanderade den upplevda storleken på universum, med nya upptäckter i astronomi och geografi, började det också ”tänja ut” vår tidsuppfattning.

(Jag skrev en novell med titeln ”See”, där centralperspektivet plötsligt upphör att finnas. När folk försöker betrakta den vanliga världen utan perspektiv, verkar allting vara mycket nära betraktaren och alldeles för stort. Det går inte att ”distansera sig” från världen.)

Efterupptäckten av centralperspektivet i konsten kom renässansen, som ledde till upplysningstiden, och början på riktiga historieböcker, början på riktig vetenskap, vetenskaplig förståelse av fossila fynd, en explosion av läskunnighet och massproducerade tryckta texter… och science fiction-genren.

När Mary Shelley skrev den första sf-romanen Frankenstein i början av 1800-talet, var hon redan en modern människa – i den meningen att hon växte upp i en skrivkunnigt samhälle, där människor var fostrade till linjärt tänkande och tidtabeller, och industrisamhället hade börjat med sin löpande-band-produktion – linjärt tänkande igen. Hon var ett barn av intellektuella som begrep historien som ett linjärt händelseförlopp, och hon kunde skilja på mytologi och vetenskap. Och hon levde i en tid av stora omvälvningar. Mary Shelley och hennes samtida bildade människor kunde lätt föreställa sig att vetenskap och teknik i grunden skulle förändra samhället, att nya upptäckter och uppfinningar skulle komma – och att framtiden borde bli annorlunda än det förflutna.

Det är ingen tillfällighet att sf-genren började vid just den tiden. När människor blev medvetna om snabba förändringar i samhället, och kunde tänka sig historien som en linjär sekvens av händelser där det förflutna var radikalt annorlunda och långt borta, där samhället och naturen utvecklades (evolution), kom det sig naturligt för författare att föreställa sig eventuella framtida händelser och förändringar.

H.G. Wells roman The Time Machine (1895) är den stora vattendelaren i denna trend. Med den romanen introducerade han genrens ”tre stora teman” som alla har att göra med extremt långa linjära tidsperioder:

1. Geologisk tid – miljontals år av historia, tillräckligt länge för arter ska ändra sig, och stjärnor blir gamla.
2. Evolution – hur människan och livet i grunden förändras med tiden och miljön.
3. Tidsresor.

Och sf-författare har lekt med dessa ”stora tre” ända sedan dess.

En märklig detalj med The Time Machine är Wells inte spekulerade om möjligheten att ändra historien. Hans vision av tiden är dyster och fatalistisk: Mänskligheten utvecklas obevekligt – eller ”inavlas” – till två separata arter. Arbetarklassen blir de underjordiska Morlockerna, överklassen blir de efterblivna Eloi, och till sist slocknar solen och allt liv upphör. Där finns en tidslinje, med en oundviklig framtid, och aldrig något hopp om att kunna skapa en alternativ tidslinje.

Wells fortsatte att arbeta på temat framtida historia… och andra författare var snabba med att plocka upp den tråden och göra den till genrens huvudtema, fram till idag.

Det finns en ”avslöjande detalj” i sf-genren som är ett ganska starkt bevis för min teori att de flesta sf-författare har fastnat i modellen av linjär tid. Från 1800-talet och framåt har många sf-författare insisterat på att använda specifika historiska datum i berättelser som utspelar sig i framtiden. Mary Shelley kan ha varit först med detta. I hennes roman The Last Man (1826) anges exakta framtida datum: ”In the year 2073…” Ur en bokförläggares synvinkel är det kommersiellt oklokt att börja en berättelse med ”Det hände i framtiden, år 1998” – för den berättelsen kommer att bli omodern år 1998 – och ändå har vi gjort så, om och om igen, i över hundra år.

Star Wars lyder inte under det gamla tidsparadigmet. Varje film börjar med orden ”För länge, länge sedan, i en galax långt, långt borta …”Med andra ord i mytologisk tid – den där obestämbara icke-linjära epoken där alla sagor pågår. En annan avslöjande detalj som säger att Star Wars inte pågår i ”historisk tid” är att tidsresor aldrig, aldrig förekommer i Star Wars-universumet. Det fanns ett första utkast av manuset till Star Wars, där George Lucas faktiskt satte ett specifikt framtida datum på berättelsen. Men han ändrade det till ”för länge, länge sedan”, och det beslutet kan ha varit en annan avgörande händelse i genrens senare utveckling. Det kan vara så att i och med Star Wars inträffade en stor brytning med den tidigare oskrivna regeln att alla händelser i sf utspelar sig på en exakt, linjär tidslinje. Så från 1977 och framåt, började ”fantasy-tid”att armbåga sig in i sf-tidsparadigmet.

Marxismen och kommunismen skapades också på 1800-talet. Karl Marx baserade uttryckligen sina teorier på en modell av historien (den ”materialistiska historieuppfattningen”) som en utveckling på rak linje, en ”oundviklig” social och teknisk utveckling som skulle leda till ett annat, mer avancerat samhälle. Så det går att hävda att kommunismen är den första sf-ideologin, eftersom den skildrar ett händelseförlopp i linjär historisk tid, med en struktur som är misstänkt lik en sf-historia: ”Om utvecklingen fortsätter så här, kommer det framtida samhället att bli en proletariatets diktatur.”

Vem var först med idén om tidsresenärer som själva kan förändra historien? Det finns en mycket tidig tidsreseberättelse av den franske författaren Alfred Jarry (”Commentair pour servir à la construction pratique de la machine à explorer le temps”, från 1899) – fast den verkar vara skriven som ett absurt skämt.

The Legion of Time av Jack Williamson är en banbrytande pulproman från 1930-talet som blev mycket inflytelserik. Här upptäcker hjälten att historien har två möjliga framtider, en bra och en dålig, och båda finns på samma gång eftersom de har lika hög sannolikhet (med tydlig inspiration från den nya kvantfysiken). Hjälten måste hitta den ”centrala händelsen”, på en viss plats och tid i historien, som skapar en möjlig framtid och omintetgör den andra.

När The Legion of Time trycktes som bok i början av 1950-talet, började flera andra författare skriva historier om alternativa tidslinjer. Ett exempel är H. Beam Pipers berättelser om ”The Paratime Police”, en organisation som bekämpar brott mellan olika tidslinjer. Novellerna ”Time Crime”, ”Temple Trouble”, och ”Last Enemy”, som ingår i H. Beam Pipers serie om ”paratidspolisen”, kan du lyssna på här:

https://librivox.org/author/1560

Fritz Leiber skrev romanen The Big Time (1958) som utspelar sig i ett ”tidskrig” där två olika makter – ”Spiders” och ”Snakes” slåss om att manipulera historien till sin fördel.

Nästa steg efter alternativa tidslinjer är alternativ historia, som är en ganska stor genre nu för tiden. Det finns den mycket populära subgenren ”Tänk om Andra världskrigets förlopp hade varit annorlunda”, eller steampunk, där 1800-talets industriella revolution aldrig tar slut, och så vidare. I steampunk-genren har det vuxit fram en subkultur av cosplay och rollspel som fokuserar mindre på hur världen har blivit sådan, och mer på själva alternativvärlden som en speciell estetik – ångkraft, viktorianskt mode, och forna tiders framtidsdrömmar.

Det finns i just steampunken en tydlig undertext i alternativ historia: nostalgins attraktionskraft. Nostalgi är ett symptom på den moderna tillvaron, där världen hela tiden förändras och saker blir ”omoderna” i allt snabbare takt. På grund av denna acceleration känns det som om vi förlorar greppet om tid och rum, och då börjar vi tänka med viss värme på tidigare saker, som ett slags ankare för vår identitet. Steampunk-cosplay är ett sätt att leka med nostalgi, och även ett slags rollspel – det vill säga en lek med identitet i ett alternativt förflutet. Och det verkar inte spela någon stor roll vilket exakt ”fiktivt år” det är i steampunk. Det är en annan avslöjande detalj som tyder på att sf-genren fortsätter att röra sig bort från den linjära historiska tidsmodellen.

Självklart finns det fortfarande en stor mängd ny sf som behandlar enormt långa tidsperioder. Brittiska författare verkar särskilt förtjusta i detta. För att nämna några exempel på britter som skrivit om extremt långa linjära tidsperioder (utöver Wells): William Hope Hodgsons roman The Night Land (1912) skildrar de sista människorna på jorden som lever i en avlägsen framtid när solen har slocknat; Arthur C. Clarkes The City and the Stars (1956) skildrar den sista staden på jorden, cirka en miljard år in i framtiden; Saturn’s Children (2008) av Charles Stross skildrar en avlägsen framtid efter vår art har dött ut, och universum har tagits över av våra artificiella ättlingar; i Alastair Reynolds romanserie Revelation Space färdas karaktärerna nära ljusets hastighet, vilket ger dem möjlighet att se hela civilisationer komma och gå, medan deras rymdskepp rör sig över enorma avstånd. Här bör också nämnas en fantastisk illustrerad sf-bok av Dougal Dixon, Man Efter Man (1990). Boken är ett slags fiktiv naturhistoria i mockumentary-stil, som skildrar alla de märkliga livsformer som kommer att utvecklas från homo sapiens i mycket avlägsen framtid. Den sträcker sig över en period av fem miljoner år.(Det är faktiskt samma evolutionstema som H.G. Wells påbörjade i The Time Machine.) Douglas Adams behandlade långa tidsperioder och den avlägsna framtiden, men med humor, i Restaurangen vid slutet av universum (1980). Ta till exempel sekvensen där roboten Marvin väntar på hjältarna bokstavligen till universums slut, så att de kan hitta honom på parkeringen utanför restaurangen.

Den kinesiske författaren Cixin Liu bör också nämnas här – hans enormt uppmärksammade trilogi Remembrance of Earth’s Past beskriver en linjär framtidshistoria som går från 1960-talet till miljarder år in i framtiden. Hans ganska dystra vision av en oundviklig, destruktiv utveckling har jämförts med H.G. Wells.

Nästa steg efter geologiska tidsrymder är att gå till oändligheten. Om tiden faktiskt vore oändlig betyder det att allt som kan hända, måstehända någonstans, någon gång. Då får man ett multiversum, den extrema versionen av alternativ historia – en oändlig ”superrymd” där alla alternativa tidslinjer och alla möjliga universa existerar.

Multiversum-paradigmet är en huvudvärk för skönlitterära författare. För om allt som kan hända händer, upphäver det egentligen all dramatisk spänning. Larry Niven skrev en rolig och skrämmande novell med titeln ”All the Myriad Ways” (1968), där han påpekade nackdelen med ett oändligt multiversum: Om en funderar för mycket på alla ens alternativa kopior, på alla alternativen, och det faktum att allihop faktiskt inträffar, kan det göra en galen och självdestruktiv.

Googolplex (2010) är en utmärkt multiversum-roman av den svenske författaren KG Johansson. Johanssons roman handlar om en man som använder ett multiversum för att återfinna någon som han en gång förlorat, fast det blir mycket mer komplicerat – oändligt mycket mer komplicerat.

Robert A. Heinlein hade ett sinne för humor, ibland sjuk humor. Han skrev om en mycket speciell typ av oändlig tid – en tidsslinga – i två noveller: ”By His Bootstraps”(1941) och ”All you Zombies” (1959).

Tanken att själva tiden kan vara en slinga/loop,som innehåller till och med hela universums historia, är ett tema som dyker upp då och då i sf-litteraturen. Tänk på det som ”linjär tid” som biter sig själv i svansen. En ovanligt elegant variant av tidsslinga är novellen ”Compounded Interest” (1956) av Mack Reynolds (på svenska som ”Ränta på ränta”). Där kombineras tidsresor med finansiella investeringar. Tidsslinga-historier har en inneboende begränsning: De saknar egentligen mening utanför sig själva, och liknar mest ett slags ”internskämt” i genren.

Idag finns inte längre ett konsensus i sf-genren om den raka, obrutna tidslinjens oskrivna lag. År 2019 utkom den lovprisade kortromanen This Is How You Lose the Time War av Amal El-Mohtar och Max Gladstone. I denna berättelse pågår ett tidskrig mellan de två fientliga makterna ”The Agency” och ”The Garden”, där inte bara historien men också alternativa tidslinjer manipuleras. Själva ”kriget” är så invecklat att läsaren egentligen inte kan förstå det, och berättelsens fokus ligger istället på de två huvudpersonerna som hamnat på var sin sida av konflikten.

This Is How You Lose the Time War tycks operera inom ett tidsparadigm där det inte längre finns ett bestämt ”nu” eller en bestämd, tydlig tidslinje – allt det är oklart och komplext. Det konkreta i berättelsen är huvudpersonernas längtan att få höra till, få en individuell identitet och bygga en autentisk relation till en annan människa bortom tidskriget. De slåss så att säga för att få vara någon i en konflikt som av sin natur suddar ut människors förflutna, deras trygghet och framtid. This Is How You Lose the Time War lyckas med något som väldigt många andra tidsreseberättelser inte fokuserar på: Att belysa längtan efter mening när tidsresande faktiskt ofta förstör livets mening. För varför skulle vi sträva efter att uträtta något, skaffa vänner och kärlek eller en avkomma, om det förflutna alltid kan ändras efteråt – så att ingenting förblir rotat i verkligheten? Redan i det gamla linjära tidsparadigmet fanns ett dilemma som H.G. Wells gjorde tydligt: Vari ligger livets mening för en tidsresenär som redan har sett mänsklighetens ödesbestämda framtid? Wells fatalism kunde inte erbjuda någon tröst för läsaren.

Nutidens sf-författare, vars tidsparadigm snarare lutar åt ett oöverskådligt kaos, tycks sträva att finna tillbaka till något beständigt som kan stå emot den obevekliga föränderligheten – vare sig det är en flykt in ett nostalgiskt steampunk-scenario som aldrig upphör, eller en kärlek som kan övervinna en fragmenterad tidsrymd.